Tack för pepp iom PMS. Jag kom på det jag kommer på varje år, att våren smärtar. Det är som att jag vill glömma men kroppen minns. Musklerna minns år efter år hur det nu gick från att han skulle dö till att han var mycket nära döden. Döden fanns bakom varje hörn, han skulle bara behöva gömma sig en stund till. April är mammas samtal om vätska i lungorna, sängen på palliativa avdelningen på Dalens sjukhus men också när vi satt i soffan och kollade på kistor tillsammans. Den månaden vi kramades extra hårt, sa att vi älskar varandra för alltid. Tacksam att han vågade ta i de svåra orden, prata om hur han ville ha det, kände, önskade. "Går det att få en bajenkista, annars ta den billigaste, jag ska ända brinna upp. Hörru lillknodden, stabben älskar dig vet du." April är viljan att dö hemma, sängen från sjukhuset som placerades i vardagsrummet. Sen kommer maj och maj är stora bomullstops för att blöta munnen och sen död. Klart kroppen minns. Det var ju som att en stor del av mig, faktiskt 50% också försvann. Tårarna har varit nära de senaste dagarna och jag låter dom komma. Jag sakar honom fortfarande, så är det nog för alltid. Men så pågår livet också. Och jag hoppas att han vet att mina barn också är en % av honom. Speciellt den ena. Knallat runt i mitt lilla töcken i ett par vårskor i alla fall. Och varit på teater med min lilla Donna. Hade han levt hade det istället varit bajenpremiär och i år kanske Florens hade fått haka.
