Vaknar upp och känner en våldsam hunger. Det sliter i magen redan sekunden efter jag slagit upp ögonen. Bottenlös och ekande. Det är så vissa dagar. Jag är så slarvig. Andra kan jag gå till efter lunch och inte ens reflektera över att det finns mat på jordklotet. Kanske har med cykeln att göra. Denna giriga jakt på ätbart. I morse blev det två pizzaslicear på stående fot. Snabbt öppnade jag gapet och slet dom i stycken. Tuggade frenetiskt för att sen landa i något form av dimmigt tillstånd. Står vid köksbänken och tittar på vinden som tar tag i träden och buskarna på vår tomt. Jag blir aggressiv av blåst. Känner mig kränkt och ledsen när den från ingenstans kastar sig emot mig. Som att jag blir överrumplad och överfallen utan minsta möjlighet att värja mig. Värst är det på stranden när den kalla huden träffas av vindens lavetter. Mår lite illa efter pizzan men gräver ändå i snackslådan efter något som kan ge mig ro. Jag ger mig hän, lyssnar på kroppen. Duktig. Äter chips och grape. Kanske har saltbrist. Jag som aldrig annars. Jag sprang halvt ihjäl mig häromdagen. Efter ett nederlag på sjukhuset med mamma, efter en festkväll, efter en flytt, efter en något, en vår kanske, även sommar. Grät inte alls, för det hade jag bestämt mig för att inte göra. Så istället sprang jag och tog slut. Blev väldigt besviken på mig själv som inte kunde pusha mig igenom. Kände mig värdelös. Sämst. Ful till och med. Min styrka är ju min förmåga att inte lyssna, det är ju det jag har. Det och mina snygga fötter. De är verkligen världsklass. Tror de skulle vinna priser. Men att springa kunde de inte då. Jag ville såklart lägga ner och aldrig mer titta åt löpningen. Är så duktig på det. Bara gå vidare, som att skaka av sig smulorna från händerna. Chop chop. Det är enklast så. Samtidigt för enkel att övertala. Inte ens enkel. Jag följer order bara även när de inte är order. Så okej, ja, jag ska inte ge upp, jag kan vara duktig (oduktig just ja), lovar att lyssna nästa gång, lovar att ge upp och inte springa så jag spyr (håller kors). Lovar att stanna när kroppen säger ifrån (yeah sure bacon). Googlar långa vandringar. Googlar resor. Vill ta ett tåg till andra sidan jorden. Börja klättra. Börja med hopprep. Bara det inte är tyst för det vet jag inte hur man gör.
