God dagens kära bloggläsare. I helgen sprang jag tjejmilen! Att jag numer är en tjej som springer en mil är något jag aldrig trodde. Och jag ska berätta för er att jag vaknade upp lördag morgon med en baksmälla. Ganska rejäl till och med. Hade varit på middag dagen innan och sagt till mig själv plus alla andra att jag ska ta det RIKTIGT lugnt. Och för mig, när jag säger så brukar det gå åt helvete. Det gjorde det sannerligen denna gång. Kom hem vid efter 01 och var i gasen. MEN inget kunde stoppa mig. Inte ens att många runt mig hade sagt att jag inte borde springa pga var sjuk under veckan och hade ont i knät. Smart.. drag? Förmodligen inte. Sliten men SÅ glad för jag hade fått inbjudan att springa med den roligaste springgruppen som finns. Gordito Athletic Group. Spanat på dom och tänkt att jag är för töntig för att få vara med där. Men så var det inte? Kom till start, drog på mig tröjan. Svepte en sportdryck och kände... mår jag lite illa? NEJ. Nu kör vi!! 20.000 tjejer peppade och redo att dra igång. Så sprang vi! Efter 2-3 km kände jag för att ge upp. Det var flåsigt, tungt och pissjobbigt men jag försökte tänka på att det alltid är det för mig efter typ 15 min. Så jag körde på. Och när jag kom till km 7 och Gorditosarna stod med feta högtalare, dj, bärs och pepp så fick jag sån himla fart! Sprang mina snabbaste km 7-10! När jag kom in i mål glömde jag dock ta både medalj och goodie bag för behövde lägga mig ner och halvt dö på gräsmattan innan jag tog mig tillbaka till cheer zone och lille gruppen. Vad är det för gullegäng? Svepte två iskalla öl och mådde som en prins. Gud vad kul det är!!
