Jag har läst Klara och solen av Kazou Ishiguro. En dystopisk framtidsroman som handlar om hur man i framtiden kommer ha artificiella vänner. Josie är sjuk och hennes mamma köper en AV (artificeill vän) till henne vid namn Klara. Vi får först följa Klara i butiken hon står i och väntar på att bli köpt. Hon är en observatör som tar in det som sker både inne i butiken men också ute på gatan utanför. Hon försöker förstå hur mänskliga relationer och känslor hänger ihop. Klara drivs av solens energi och utvecklar någon form av besatt tro på solen och vad den kan göra. Tex att den ska kunna rädda Josie som är svårt sjuk. Josies mamma har dock en annan plan och här kommer bokens stora frågeställning in. Kan man kopiera kärlek om man lär sig den? Kan man ersätta ett riktigt liv med en robots? Jag ska inte avslöja för mycket om vad som händer men boken vill uppenbarligen att vi ska ställa de frågorna.Det är ingen roman för mig. Trots att den blivit så hyllad och vunnit priser känner jag inte mycket för den. Jag har väldigt svårt för robotar och dystopi i böcker. Det väcker ingenting hos mig. Kazou skriver dock vackert och lågmält och jag tror att många verkligen skulle älska denna.
