Hösten kom i år utan att jag märkte det. Löven blev röda och har redan frasat till sig och jag har inte märkt det.Jag har telefonen på ljud på nätterna.De är fina här i dödens väntrum. Mjuka blickar och snälla röster. Behöver du nåt. Är du ledsen. Vill du ha en kram.Och jag är så ledsen. Så himla ledsen. Hela mitt väsen är en ledsen hög. Kan inte komma ihåg när jag var så ledsen sist. Rimligt nog.Det har varit så lätt under året. Förstår inte hur men jag har väl lyckats hålla allt ifrån mig bara. Mamma har gjort det lätt att vara glad. Hon har varit glad. Levnadsglad och med hoppet i högsta hugg. Då går det ju inte att göra annat.Men nu då. Hur gör man. Vem är man. Vem blir man när grunden snart ska rämna och försvinna. Jag har haft mycket sorg i mitt liv. Alldeles för mycket död. Jag känner till det. Det kanske gör att folk tror att man vänjer sig. Det stämmer inte alls. Det går inte att vänja sig. Det enda det gör är att man förstår vad andra går igenom. Man blir inte van. Man blir rädd.Jag sitter i dagrummet med de andra som också är här pga orsak. Det är specifikt en familj som jag kanske kommit något nära. Det är speciellt att man gör det. Kramar främlingar som lever i den största mardrömmen av de alla. För dom är det inte föräldern som ska försvinna, det är barnet, det är systern. Vi fikar och pratar. Jag gråter för dom i hissen ner. Sätter mig i entrén en stund innan jag ska hem på kvällen, andas ut eller pausar. När jag tittar upp sitter hon där en bit bort, andas ut eller pausar hon med. Systern. Är du okej. Nej. Är du okej. Nej. Så sitter vi tillsammans länge i en nedsläckt entré sex våningar ner från den palliativa avdelningen med våra historier sammanflätade i något väldigt vackert och fult på samma gång. Pju. Andas in, andas ut.
