Ville ringa mamma efter mötet med begravningsbyrån igår. Jag var så mallig nämligen, hade fått skryta om hennes godhet, värme och tillåtande person i två hela timmar. Hon var verkligen ickedömande min mamma. Aldrig har jag hört henne kasta ur sig kommentarer om andra. Jag hoppas jag fått något av henne. Snällheten kanske. Det kommer små mikrosekunder, nano kanske, vet inte skillnaden, där jag vill kontakta henne. Eller rättelse, där jag tror att jag ska kontakta henne. Dessa små stunder är alldeles ljuvliga och helt förkrossande. När de dyker upp så finns hon förstår ni och när de är över så är hon borta. Igen. Och igen. Jag hade så med pappa länge. Då var infallen starkare. En gång dukade jag en tallrik för mycket. Blev mycket ledsen efteråt. Då somnade mitt ex mitt i min gråt. Så förnedrande. Vi gjorde slut dagen efter. De stunderna när hon finns även om de är korta vill jag inte ska ta slut. Jag går längs Hornsgatan och lyssnar på musiken som ska spelas, försöker luta mig in i känslan, hur kommer det bli den där stora dagen hon ska begravas. Fint såklart, outhärdligt sorligt men så vet jag, jag vet att jag kommer vilja uppleva den igen och igen. Precis som de där små skärvorna av tid när hon lever. Precis som nu, i den vackra outtröttliga hösten när ljuset skär genom gatorna och man bländas i en nanosekund så samlar jag på de skärvorna av liv.
