Vi befinner oss i Juli. Starten på sommarens cresendo kanske. Jag har varit väldigt glad länge nu. Sett det som en period men jag börjar inse att det är gamla jag som är tillbaka. Såhär mådde jag mest hela tiden förut. Tja, såklart med ångeststråk och dåliga dagar men jag var en -sprallig- person. Efter barnen kom och allt skedde med mig, två ryggoperationer och en vansinnig smärta som jag aldrig någonsin pratar om, förlossningsdepression och what not så dämpades hela min person. Skalades ner något. Jag har undrat vart hon är och om hon kommer tillbaka. Sörjt henne. Mig själv då. Att jag gått runt mest och bara varit. Det har varit ganska tunga år. På många sätt har det varit det. Det har legat ett hölje över livet som jag inte kunnat krafsa mig ur. Glädjen har alltid funnits men mer i mindre sjok snarare än ett konstant. Och jag tänker, det kan inte bara vara en period bara om den håller i sig såhär länge. Going on två månader med pepp nu. Eller är det sommaren? Ljuset? Kan man vara så banal verkligen. Mamma är sämre. Jag skjuter ifrån mig det. Orkar inte känna något annat än detta. Kan man inte välja att inte gå in i saker tänker jag. Är det så fel? Jag tror inte det. Har varit väldigt duktig på det i livet. Att inte lyfta på locken. Sen sprängs det ju förr eller senare, det vet vi men nu. Kan inte allt bara få vara fint? Jag väljer att det får fortsätta in i Juli. Hon lever och finns. Jag lever och finns precis här och nu.
