För åtta år sedan stod jag ute på en brygga i stekande sol med magen i vädret och vattnet som rann längs mina ben. Det var sommaren 2018, den varmaste jag varit med om. Prick hela sommaren var gödhet förutom midsommarafton. Jag var beräknad 4 augusti och plågades av värmen varje dag. Svullnade upp till en en boll. Hade skenor på händerna för nerverna var i kläm. Kräktes i värmen. Låt utslagen i värmen. Badade varje dag. Tog bilen till havet flera gånger om dagarna även om det var en bit att köra. Vi hade väntat i tre år på honom. Tre år, tre missfall, en ivf och otaliga dagar av tårar. Det börjar nästan bli suddigt nu efter åtta år, hur det kändes att vara så desperat efter något. Månaden var uppdelad i två delar. Nu kör vi igen, nu hoppas vi. Ett streck på stickorna månad efter månad. Två streck, vi lyckades. Sen blod. Operation, skrapning. Skakiga ben som spändes fast på bristsen. Det är standard, du vaknar snart. Snart är det över. Men allt började ju egentligen då. Ny månad, nytt försök. Ett streck. Alla andra fick ju två. Men det gick. Det gick faktiskt. Och hur kunde det inte vara Florens, allt var värt det. Min åttaåring som går genom livet med sådan nyfikenhet och livsglädje. Vi pratar mycket om att vara snäll men det hade inte spelat någon roll om jag inte pratat med honom om det. Det ligger i hans personlighet. Han är lik sin morfar. Samma luriga blick. Det värmer i mig att dom smält samman. Vi har så kul ihop jag och min son. Min förstfödde. Idag blir han åtta och det känns som han alltid funnits.
