Kände så starkt för min son igår att det inte var klokt. Jag älskar honom villkortslöst såklart. Alltid till och med, men igår ville jag att han skulle krypa in innanför min hud. Han är en väldigt mysig person, nästan jämt när han inte kutar runt så vrålar han "mymy" vilket är mysa och så vill han sitta nära i soffan och titta på Pippi. Han lägger sin lilla hand på min arm och ibland tittar han upp. Som att han vill veta att man är kvar. Några gånger är det som han vill in under huden, precis som jag själv vill. Han trycker sig nära, vilar det tunga varma huvudet mot min arm. Jag tänker ibland på missfallen vi hade, att om de graviditeterna hade gått vägen så hade Florens inte funnits. Allt ledde ju upp till honom. Alla år, alla tårar och alla försök ledde fram till den ljuvligaste av alla. Till alldeles nyligen hade jag inte kommit över den sorgen som var med mig så länge. Den satt där och vilade stillsamt på min axel och ibland kröp den fram. Men nu är det som jag förlåtit den tiden på något sätt. Jag klarade det, vi klarade det och vinsten var ju Florre. Ofta märker jag på mig själv att när andra berättar om hur de kämpar så vill jag hjälpa till. Jag vill veta allt, detaljer, prata om det ofta, jag tänker på dom i efterhand och undrar hur det går. Vill höra av mig och säga hej. Det är som jag delar det communityt på något sätt. För jag vet ju, jag vet exakt. Precis som när man går med magen i vädret och möter en annan gravid och det nickas något för hej här är vi bärandes på varsitt barn, precis samma tillhörighet känner jag med de som försöker. Jag vet inte riktigt med dessa oplanerade inlägg som bara rinner ur mig, finns liksom inte "slutkläm". Men ni ska veta att jag tänker på er. På dig.
