Bohuslän Vi lyssnar intensivt på låten tidig morgon dygn ett av tre under min förlossning. Jag tänker, den här kommer jag spela för florens när han blir stor, det här kommer bli min, MIN stora låt. Sen blir allt dåligt och mörkt och ingen lyssnar på mig när jag säger att jag inte klarar mer. Förlossningen är fruktansvärd och jag har inte hört låten sen dess. Men ikväll satte jag på den. Först alldeles svagt med ljudet från telefonen. Ljuden, stråken gjorde att jag instinktivt ville flytta mig från det. Kroppen ville gå därifrån. Jag blundade och var tillbaka i den tidiga morgonen på sös. Vankade från sida till sida med höfterna med händerna på karmen vid fotsidan av sängen. Klockan 05, A sovandes lätt i den andra sängen. Visslingen från låten och jag i total harmoni. Den är så vacker. Den var så glad. Men allt är väl i betraktarens öga. Nu är den öm, gör ont och är obekväm. Jag höjer volymen något, sitter kvar när kroppen rör sig bortåt. Jag lyssnar, försöker höra glädjen, förväntningen kanske. Låten spelas igen, nu i högtalaren. Det är nästan olidigt. Varför tvingar jag mig. Det är inget jag måste eller borde. Den är vacker. Florens kom sen. Jag undrar om hans känslor när musik spelas beror på all musik vi spelat och spelar hemma. Kan inte vara utan, vill inte vara ett liv utan musik. Han rör sig snabbt till musik med högt tempo och dansar sakta, lugnt och i kontrollerade rörelser när takten saktas ner. Musik säger han och pekar på högtalaren. Han skulle födas till den. Inget blir som man tänkt. Allt är bra. Någon annan lyssnar på bohuslän utan att det gör ont och jag lyssnar på din låt utan smärta.
