Donna har snart funnits lika länge som hon växte inuti mig. 9 månader tillsammans med oss som kantats av både lycka och sorg. Jag gick tillbaka i mitt fotoalbum för att titta på tiden innan hon kom och när hon föddes. Med kejsarsnitt entrade hon världen helt ovetande om allt som lett upp till henne. Hur vi 2015 började vår resa mot barn. Inte alltid självklart att det skulle bli två. Inte ens ett. Vi visste inte. Men jag tror hon visste hela tiden. Hon visste att hon skulle komma och göra våra hjärtan större. Alldeles nyfödd på mitt bröst med en klar och medveten blick. Min däremot, den svajade från start. Likblek fick jag läggas in för en infektion men Donna behöll lugnet. När jag översvämmades av baby blues var hon lugn och trygg. Alldeles liten i min famn men med sin medvetna blick. Aldrig osäker bara lugn. Hon var min motsats. Medan jag grät la hon sig med huvudet nära mitt bröst. Inget har förändrats under den här tiden förutom att jag är glad. Tacksam att hon kom och att hon orkade med mig när jag var låg. Hon skapade ett nytt rum i mitt hjärta, en plats för tacksamhet, ödmjukhet och trygghet inför vad livet kommer med för överraskningar. Vad som än händer så finns hon, och hon måste finnas. Hennes glädje och lugn smittar av sig på mig i allt som är mitt virrvarr. Tack D att jag fick bli din mamma. Jag ska göra allt för dig. Idag ska jag rösta för att du ska kunna vara trygg när din bebisbubbla sakta börjar försvinna och du ska famla genom livet på egen hand. Jag ska rösta för att du ska få vård när du behöver, för en värld där alla andra har samma värde. Jag ska göra allt för dig, jag lovar.
