Fick ett rätt syrligt dm som nog absolut inte ”var elakt menat” men som gjorde mig vansinnig. Det har kommit en del sådana, främst från äldre kvinnor faktiskt. Ett hej och lite text inlindat i ~ försök njuta nu~. Jag tycker det är helt befängt att jag med en blogg där jag uppenbarligen delar med mig av utvalda delar inte skulle skriva om svårigheterna med att få barn. Det får mig att undra, är det tabu fortfarande att inte känna konstant kärlek för sitt barn? Well fuck det, går inte med på det. Någon skrev också, njut av bebistiden den kommer aldrig åter men jag känner ba, fan va skönt att tiden går. Måste man älska spädbarnstiden? Även om man älskar sitt spädbarn? Jag gör det inte. Inte den här gången. Och saker kan vara annorlunda gång två, det har jag fåtr lära mig den hårda vägen. Jag trodde att jag skulle vara lika head over heels med Donna som med Florens men allt blev så jobbigt i början så istället blev det jättesvårt att acceptera en ny person. Vi börjar sakteliga bli nära på en ny nivå nu. Inte bara instinkten som säger, ta hand om denna, krama den, mata den etc. Hon har börjat le och det är så jävla gulligt. Vi kommer framåt men säg inte åt mig att njuta för det är ok att inte göra det.Det var allt. Bonusbild på en som vaknar.
