Donna är snart ett år, om två ynka månader är hon ett helt år på jorden. Precis vid den här tiden förra året började min separation från Florens. Kanske tidigare ändå, jag kände på mig den från start. Nästan från plusset på stickan. Jag kände att vi skulle behöva göra slut, att det skulle bli långdraget och ångestfyllt. Våren var vi isär en del. Jag kräktes så illa, orkade inte leka. Mådde illa. Jag satt mest och tittade rakt ut i väntan på nästa kräkning. När jag inte bara satt låg jag ner och vilade. Mammor vilar sa han ibland rakt ut. Jag försökte ibland, vi gick till parken ihop men jag var så trött. Tålamodet var dåligt och mamma trött igen. Under sommaren fick vi lite revansch, en kort period var det vi igen. Vi höll handen på väg ner i havet. Lagade mat och plockade bär. Hans ögon såg djupt in i mina igen. Kanske behöver vi inte göra slut tänkte jag på kvällarna medan jag hade handen över Donna. Sen kom hösten och jag blev så tung, inte bara kroppsligt. Andningen, flåset och hela mitt väsen. Jag fokuserade på förlossningen, visualiserade och drömde. Allt medan han såg på. Han stod där på perrongen medan mitt tåg sakta lämnade. Det skulle aldrig bli det samma, det visste jag. Men han var oförstående och undrande. Det gick ganska snabbt till att bara pappa fick lägga om kvällarna, han hade väl ingen lust med den trötta mamman som ändå bara hade tankarna på annat. Ni vet, den där introverta perioden som kommer med slutet av en graviditet. Att den även kommer när man har en annan att ta hand om, det visste jag inte. Jag pratade ofta med mina vänner om att vi var inne i en separation, en jobbig, dränerande separation som tillslut kommer bli bra men, ja men som gjorde mig ledsen just då. Och vi gjorde slut jag och Florens. Under en period var vi separerad. En separation som tog hårt på oss båda. Jag visste att vi skulle hitta tillbaka eller nej hitta vår nya relation, vi har sökt och letat och vi är där. Han ser djupt in i mina ögon, sträcker sig efter min hand och lägger sitt huvud mot mig. Att få syskon och ändra en hel dynamik i en familj kan verkligen vara svårt en stund, men det går bra. Allt blir bra. Jag och Florens är ihop igen och allt är så fint.
