Jag tänker så mycket på framtiden för mina barn. Nyligen fick vi veta att de två pedagoger på Florens föris som han älskar och som gjort honom trygg där ska sluta. Mitt hjärta gick lite itu för jag har tänkt att Donna såklart också ska få ta del av deras excellens. Det rubbade min madrass jag vill ha runt barnen som bara skyddar där inget ont eller otryggt får komma in. Den är ju omöjlig att ha, det vet jag. Barn kommer genomgå saker som gör ont eller som gör de ledsna. Det är då vi föräldrar ska stå där redo med öppna armar. Men så finns det föräldrar som inte ger det till sina barn. Tänker på Carine som blev mördad med en kniv av sin kille med en nästan färdigbakad unge i magen och två andra ungar i rummet intill. Mördaren sa till polisen sen att barnen nog inte märkte vad som försiggick och att han täckte deras ögon när han bar ut dom från hemmet. Det är ju inget mot en ny pedagog. Jag vill bara att mina barn ska växa upp och FÖRSTÅ saker. Förstå att man inte kan få allt även om jag är så priviligerad att jag skulle kunna ge dom nintendo och allt sånt. Det är lätt att trilla dit. Lite tjat och så blir det nytt lego för man orkar inte. När jag var liten var det inte så. Vi hade inte dom cashen. Minns att jag fick ett supernintendo en jul det är ett av mina starkaste minnen, för det var så stort. Det kändes helt sjukt att det fanns i mitt hem. Var svinrädd för damm in där man satte in spelen. Skräckslagen för att jag skulle råka stöta till det så det gick sönder för jag skulle ju inte få ett nytt då. Minns när jag fick Bath time barbie en jul och min kompis fick två st. Varför fick inte jag det undrade jag. Men alla har det inte lika ställt och när mina barn en dag börjar skolan i Bagis så kommer det finnas barn med helt olika hemförhållanden. Hur fan gör man för att kidsen ska förstå värdet av pengar? Att inte alla har det likadant. Mina vänner från min uppväxt hade det diametralt olika. Jag med två arbetande föräldrar, nån med bara en morsa som hade två jobb, nån med sjukskrivna föräldrar osv. Jag vet inte varför jag funderar så mycket på att dom ska växa upp men det är något nu. Donna är 6 månader och otrolig och jag vill inte att hon blir större. Vill ha henne precis så. Florens är snart 4 och ställer sådana otroliga frågor. Han undrade igår om morfar kunde laga mat i himlen och när jag sa nej eller jag vet inte ville han att jag skulle skicka till honom så han inte behövde gå hungrig. Hur ska han kunna ta in att folk inte har det bra? Äh jag vet inte, vi räknar ner till min första mens efter barn va?
