Vi är på landet. Nu är det inte många helger kvar innan vi kanske inte vågar vara här för om bebisen kommer. Vill inte va här då. Vill vara hemma. Få andra saker ockuperar min hjärna nu. Varje gång jag blundar tänker jag på födseln. Hur den ska gå, starta, fortlöpa. Om det blir vaginalt, tryggt och fint. Jag läser om barnmorskorna som säger upp sig. Känner med dom. Känner med oss gravida. Hur kan det få vara så? Varför bryr sig inte politikerna om det viktigaste vi har. Varför? Lutar mig mot Opokuas trygga famn när jag blundar. Mot Anders kind. Vilar i tanken på att jag har stöd. Affirmationerna avlöser varandra. Kraften är inte starkare än mig, kraften kommer från mig. Jag litar på min kropp. Vi gör det här tillsammans jag och mitt barn. Men visst finns det lite oro. Tanken på hemförlossning slog mig starkt när allt uppdagades men jag är riskförlossning iom snittet sist. Försöker visualisera bb sthlms stjärnhimmel och mig under den. Än är det inte dags men jag ger alla tankar som vill komma till tals plats. Fokuserar, ältar och affirmerar. Allt för att blir tryggare och tryggare. Jag kramar Florens, leker och pratar mycket med honom nu. Han vill gärna prata om sitt syskon. Mamma kan inte springa för lill i magen. Mamma måste vila lite. Det är så blandade känslor. För mig alltså. Längtar inte särskilt till bebisen men längtar jättemycket till att inte vara gravid mer. Det är så tungt nu. Andningen är tung. Stegen långsamma. På träningen i veckan kände jag för första gången att det var tungtungt. Jag sitter upp och sover. Gravidkudden bakom ryggen med två stöd för armarna. Ena handen är nu drabbad av karpaltunnelsyndrom. Förra gången hade jag det från v 20 i båda händerna dygnet runt, nu är det bara i vissa ställningar och på natten men det är ändå jobbigt. Känner mig lite låg att det känns såhär nu när det ändå är mer än en månad kvar. Nu ska jag pussla lite mer, dricka lite kaffe. Vi hörs igen snart.
