Vi måste snacka om en grej. Hur kommer det sig att merparten av personer man pratar med om att man väntar barn två får ett så förnöjt skadeglatt leende på läpparna och sedan blundar en lite för lång stund (så lång att man hinner tänka, nu får du en lavett) innan de säger med sned mun "oj oj ja herregud du ska bara vetaaaaaaa hur jobbigt detta är, ingen sömn, ingen ro, man kan inte göra NÅGONTING med två barn". Så nöjda medan. Alltså jag hörde det redan när jag hade Florens i magen och uttryckte lite oro kring huruvida man skulle få sova eller inte. Då kom dom "vänta till du ha två, då kan vi snacka sömnbrist, ett barn är inget barn". Alltså SNARK. Det är som att många med två barn sitter på nåt universiellt svar om att det är så pissjobbigt att man kreverar. Det får mig att fundera på en del saker. 1. folk har väl skaffat fler barn genom alla tider och överlevt 2. varför känner man ett behov av att vilja ge den havande panik Det är inte så att jag väntar mig att två barn ska vara en dans eller att jag ska kunna ränna ute flera dagar i veckan på egna upptåg. Det gör jag ju inte nu heller. MEN om man har en vision tillsammans med sin partner att båda ska kunna ta båda barnen själv tidigt så arbetar man väl för det..... Det är ju inte så att ensamstående inte klarar två barn. Jag förstår bara inte grejen. Jag är helt omedveten om hur det kommer bli, kanske får jag äta upp allt men FORTFARANDE - varför ska man vara den som säger sånt? Det är ju absolut inte för att vara sjysst. Inte heller med en ömkande ton. Det är liksom HA HA HA NU SKA NI FÅ SE. Har aldrig förstått mig på det där. Träffade en nyfödd med sina föräldrar i somras och föräldrarna var sådär underbart fint nykära och allt var så lätt med deras bebis, den bara sov och dom kunde gå på restaurang och allt var jolly good, det är ju inte så att jag då bara -vänta ni till fasen xxx kommer oj oj det kommer bli svinjobbigt. Hur är er upplevelse av detta?
