Igår skrev jag lite kort om min förlossningsdepression. "min" som att jag äger den. Det kanske jag gör? Låter bara så konstigt. Min lille goa deppo, min bara min egna lille depp. Jaja. Jag nämnde den på IG och fick så många svar att jag fick hämta andan. Först såklart pga lyxen att ha tjejer som skickar stöd via cyber men också pga, är detta en dold kvinnosjukdom? Mina dm fullkomligt sprängdes av historier som fick mig så alldeles berörd. En stor del av era historier var nämligen om skammen kring detta. Det var mer än en handfull som inte ens hade vågat berätta för era partners om hur dåligt ni mådde. Andra vågade inte ta hjälp förrän efter mer än ett år. Flera trodde att det var något fel på dom eftersom "alla" andra njöt så mycket av bubblan. Så fruktansvärt ju. Att gå och skämmas och inte våga säga hur man mår. Mitt hjärta går sönder av det. Inte nog med att vi ska bära och föda vi får inte ens andrum att inte orka. Megakram till alla oss som kämpar med detta för det är inte lätt. Jag har plockat med mig ett par tips och konkreta saker som ni sagt och vad som hjälpt för er och jag vill dela det vidare. Kanske kan vi andas ut lite tillsammans.Det går över. ALLA förlossningsdepressioner går över. Så är det bara. Tid. Tid utanför hemmet med saker man tycker om. Kanske en fika med en kompis utan knodd. Alltså regelbundet och inte en gång bara.Frisk luft varje dag. SSRIPsykologhjälp.Älta tillsammans med vänner. Sen fick jag ett dm som verkligen gick rakt in i mitt hjärta eftersom det precis var så för mig. Jag vill verkigen inte bli nåt ansikte utåt för detta, orkar nog inte det. Men vill ändå belysa och dela det jag kan. Är väldig tacksam för att jag ändå fungerar och kan leva typ som vanligt förutom den där rullgardinen som inte riktigt vill hissas upp.
