Flera gånger om dagen tänkte jag på den 11 Mars. När klockan gick från 14.03 till att nästa gång endast vara 14.08 tänkte jag, om tre månader, om tre månader, om tre månader. På nätterna var jag dränkt i svett, Donna med. Vi låg i en pöl som bildats på mitt bröst och när sköterskorna kom in och frågade hur det var vid 02-droppet sa jag att vi kanske kunde få byta lakan igen. Och så grät jag. När de bytte skift kom dom in och sa, vi har hört att du är väldigt ledsen. Gråt igen. Jag lämnade inte rummet men gick ibland fram och tillbaka de 13 steg jag kunde. Ställde mig vid fönstret och tittade på gubben eller var han en ung man som låg i byggnaden snett till vänster. Inget hår och svullet ansikte. Cellgifter och kortison. Sånt har jag koll på för pappa fick sånt ansikte. Han låg så stilla med lilla lampan vid sängen tänd. Dagarna i enda låg han där, jag såg honom aldrig röra sig. De kan väl inte ha palliativ vård jämte förlossningen. Fast det är väl så, liv och död, liv och död. Ibland tajmade jag min stund vid fönstret med personalens och jag såg då hur de drog i lakanen eller något. Men han rörde sig inte. På nätterna var lampan släckt, jag gissar att nattskiftet släckte eller så gjorde eftermiddagspasset det precis innan de gick av. Mina dagar gick. Jag varvade amma med blöjbyten. Hur orkade jag fortsätta ammandet med den smärta infektionen gav? Tårna krusade sig varje gång hon sög tag. Det brände, ilade djupt inne i bröstet. Du ska se att du snart får åka hem sa dom men sänkan ville inte sjunka. 11 mars kommer komma och allt kommer kännas bättre tänkte jag. Håll ut till 11 mars. Efter 6 dagar fick jag åka hem. Jag stod i fönstret och väntade på A så vi skulle få fira jul. Sängen hos den gamla gubben eller unga mannen var tom den morgonen. Jag undrar om han också mår bättre idag eller om tja, nåväl.Så är det den 10e idag. Snurr snurr.
