Måtte detta varit morgonen som gick till historien av katastrofmornar. Jag har efter sju års föräldrarskap ändå fått något sånär fnurr på hur jag ska hantera och då menar jag verkligen HANTERA barnen på morgonen. Det är fjäderlätta penseldrag som ska måla morgoncanvasen annars bryter det loss. Helvetet på jorden alltså. Jag är deras fullkomliga betjänt. Allt för att inte.tappa.greppet. Något bryt varje morgon blir det väl ändå, vi är ändå fyra personer i familjen och oddsen för att alla ska vara happy clappy är låga även om det stundom sker. Men så kommer dom, de där genomträngande pissmornarna när allt går käpprätt. En sådan hade jag igår. Jag vaknade 05.30 och gjorde det fatala misstaget att gå upp. Anders är på landet så barnen som sover i vår säng lämnades kvar. Det var med kaninpuls jag tog beslutet, det som skulle föra mig in i gapet. Det tog säkert trettio sekunder att ta mig ur sängen, sakta, sakta stängde jag dörren. En mycket liten high five till mig själv. Vad trodde jag.Vidare in på toan, kissa, tvätta händerna och sedan tassa ut till köket. Här vet jag att allt kan rasa men jag har satt på kaffe tyst som en ninja förut. Jag opererar under fullkomligt fokus. Väntar till kaffet är klart och ingen har vaknat. Klockan är 05.38 när jag sätter mig i soffan med Kirke i högsta hugg. I made it! Jag fucking gjorde det! Ingen kan säga något annat! Kaffet smakar som gud sänt det direkt från himlens bästa fik. Vad trodde jag, sa jag ju. Det är som att jag reagerar innan det händer. Jag kan höra hur någon rör sig där inne och hinner tänka. NEJ, snälla öppna dörren försiktigt, NEJ ropa inte mamma, NEEEEJ stäng inte dörren så hårt, men. Allt är förgäves. Klockan 05.51 och det finns ingen återvändo nu. Har ni hört talas om barns morgonhumör när de egentligen inte sovit klart. Jag tror inte jag behöver förklara mer men jag kan säga att tårarna sprutade när jag hade lämnat dom.
