Kanske bland de snårigaste rubrikerna och svåraste tycker jag. Barnuppfostran känns som en så stor och föränderlig sak. Något som utvecklas med åren och som sakteligen går från en sak till en annan. Jag har ingen tydlig väg jag går. Jag letar mig fram hela tiden. Misslyckas och lyckas som vi alla. Tittar på min egen uppfostran och tycker den var bra även om det såklart finns saker jag inte vill göra likadant med. Vi alla kommer väl fucka upp våra barn på ett eller annat sätt I guess. Men det finns saker, grundpelare jag tycker är viktiga och som jag alltid vill bära med mig genom livet tillsammans med Florens och den nya. Positiv uppmuntran. Det finns en bok jag håller på lyssna på som heter 5 gånger mer kärlek och som har som grundbult att barnen mår bäst av att inte bli tillrättavisade i tid och otid. Den menar inte att man aldrig ska säga åt sitt barn men kanske mer, välja sina strider. Det är så svårt. SÅ svårt. För det är ju lättare om jag bara få bre mackan den stressiga morgonen eller hälla upp mjölken när jag vet att det kommer spillas annars. Men jag försöker att låta honom hitta sina vägar. Med betoning på försöker. Jag pratar ofta och mycket med honom om vad han gör, uppmuntrar och säger, vad KUL att du vill leka med duplot, eller vad roligt att du byggde en krokodil av lera. Jag säger att jag älskar honom ofta och mycket och vi är fysiskt nära varandra mycket. När han är arg frågar jag om han vill ha en kram och ofta vill han det. </3 Men kämpet med att låta saker ta tid, det strugglar jag med. Är i stunden minst en stund om dagen. Också en pelare i boken. Att lägga ifrån sig allt minst en kvart om dagen för att leka, vara eller prata med honom. Det är lättare sagt än gjort med mobiler, matlagning, sängklädesbytning och vad det än kan vara. Lyckas absolut inte alltid. Vara snäll och generös. En viktig grundpelare och jag tror han faktiskt bara är det? Utan att vi gjort något. Han är så jävla gullig på morgonen när han frågar om jag vill smaka på hans macka eller om jag inte också vill ha hjälp att borsta tänderna. Han säger alltid tack och har liksom gjort sen han var liten. Skryter jag nu? Kanske, men tror som sagt inte det har med barnuppfostran att göra just detta utan det är nog bara nåt som satt sig? Vissa tydliga regler. Jag trodde nog jag skulle vara mer "sträng" som mamma innan jag fick barn, vet ej varför riktigt men det var en bild jag hade. Nu är jag nog lite mer slapp kanske men det finns vissa saker som jag håller på. Ingen lek när man äter, då får man gå ifrån, alltså pratar om att klättra upp på köksbordet, hälla ut maten etc, han får ju skratta och stoja såklart hahah. Inget hopp i säng eller soffa. Mest för att jag är rädd att han ska slå sig. Och att han ska fråga om saker först. Dessa tre grejer vet han och gör och det tycker jag känns bra. Klart han ibland inte lyssnar (vilken treåring lyssnar på nåt tbh) men det känns som han liksom lärt sig detta och jag tror att han mår bra av strukturen. När han var mindre hade vi väldigt nitiska tider för läggning och sovstunder. Ganska trist men vi märkte snabbt att han mådde jättebra av det och inte alls lika bra när vi hoppade dom grejerna. Överlag är väl barnuppfostran fluktuerande och förändras. När han blir större måste vi prata om lika värde, om patriarkatet, om rätten till sin kropp osv. Vet att de börjat på föris redan och att de har mycket prat om vems tur, alla får vara med etc etc. Det är så rörande tycker jag. Att det finns en plats där andra vuxna får dela med sig och hjälpa till med uppfostran. It takes a village verkligen. Sammanfattningsvis så tror jag mest på jättemycket kärlek och uppmuntran. Det är väl det som bygger trygghet gissar jag.
