Alltså wow, jag hade aldrig förväntat mig så många fina ord från er. Tack från botten av mitt hjärta. Och era erfarenheter, det smärtar mig så att det är så många som inte fått det stöd och den vård som behövs. Vad kan man göra? Jag vill också verkligen understryka att jag mår bra. Jag har inte varit speciellt ledsen över det som hände, på sjukhuset var jag det såklart eftersom inte A kunde vara där de dagarna jag låg inne och för att jag var rädd. Men efteråt har jag inte varit varken ledsen eller nedstämd. Jag har dock känt mig arg och less på att det får vara så usel i vården för oss kvinnor. När jag stapplade in och fick hjälp var personerna där helt otroliga. Så fina, varsamma och hjälpsamma. Dom tröstade mig, klappade på mig och var mig nära när jag behövde. Kirurgen som opererade mig var så fin. Jag tänker på första gången jag behövde skrapas hur sorgen var helt överväldigande. Men nu har jag Florens, ett friskt barn och vem vet, jag kanske inte är redo för fler. Men innan. När jag ringde och ringde och ringde och inte blev betrodd. Då trodde jag heller inte på mig själv. En av de jag pratade med föreslog att jag hade ont i magen av ångest och jag sa, jag har ingen ångest men tja, det kanske är så. Man läser allt kring besparingarna i sjukvården kring kvinnovården specifikt och hur kan det vara okej? Det är inte det men ändå bara rullar livet på. Iaf tack för era kommentarer och stöd, man vill ju stå på barrikaderna så att inga fler drabbas. NU över till något annat. Idag ska jag på Frantzen och peppen är såklart total. Jag blir så stressad inför ett sånt besök för jag är skraj att jag inte ska orka all mat? Nej men det i-landsproblemet satte rekord va? Skit samma, jag ska på trestjärnig krog och är sååå taggad. Får man fota? I sånt fall kommer en otrolig redovisning sen men nu är mest paniken av vad jag ska ha på mig. Ni får ett tips på en glowprodukt så återkommer jag i morrn. En liten dutt av denna och du bländar alla du möter. Vi hörs!
