Så, fjärde dagen i vår lilla bubbla. Blå väggar och snirkliga gardiner. Här är bubblan en verklig bubbla för vi har inte lämnat den sen i lördags. Jo, jag en handfull gånger. Donna, aldrig. Den lilla oas här inne frånkopplar oss verkligheten som pågår utanför. Grumliga röster i korridoren. Steg, först vassa hårda, hotfulla som kommer närmare. Sedan dova och ofarliga. Att vara på en och samma plats flera dygn i sträck förvillar en. När var mamma här, vem sa så, har jag facetajmat med, när skedde detta. Och så vidare. Sen att vara så sjuk med en nyfödd som kräver omsorg dygnet runt, det har varit en utmaning kan man säga. Det fina i allt det tuffa är att jag inte varit på någon annan plats än med Donna. Jag har lärt känna hennes små ljud, hur hon låter som en drake när hon vill ha mat eller hur hon tittar upp och rakt in i mina ögon när hon ammat. Jag vill hem nu. Väntar på provsvar återigen. Fingers crossed, visst.
