Klockan är tidig morgon och en femtonkilos kropp ligger på mig och andas tungt. Febern kom snabbt efter förskolan igår. Mamma, mamma, mamma sa du och la ditt huvud mot min axel. Jag passade på att lägga dig, förlåt jag vet att du alltid vill att din pappa ska. Men igår tog jag chansen. Hann knappt berätta klart sagan innan din lilla kropp började sömnrycka. Efter ett par timmar vaknade du, när jag la mig bredvid dig med handen på din rygg sa du, mysigt mamma med febertrött röst. Du är så stor nu Florens, två år och fyra månader. Leker att du är en panter, när jag ropar - kom lilla pantern, svarar du - kom lilla pantern. Så kryper du fram och kramar mitt ben. Det har lugnat sig med din fart, när talet kom blev du mer tillfreds. Du älskar tåg, att mysa och ost. Tre alldeles perfekta saker. Som du ligger på mig nu har du gjort varje dag sen du kom. Med dina små händer i mina armveck. Nypa mamma säger du och det är din snutte att göra så. Men du är fortfarande snabb, springer alldeles för fort så jag får ropa högt. Du är i nån fas tror jag för du blir så arg. Snabbt och högt och sen blir du ledsen. Som att det händer utanför din kontroll. Du hittar din röst. Det är fint att få vara med då. Älskade lilla, empatiska, kramgoa person.
