Den 3 december 2017 sitter jag bakis i mitt vardagsrum. Jag hade haft fest dagen innan. En fest jag drog mig för att ha men som jag tänkte att jag måste genomföra för någon måtta får det vara på allt trist. Festen blev så lyckad! Jag lagade Dishooms Black Daal till 20 pers och vi hängde loss in på småtimmarna. Anders är på julbord och jag tittar på ett program om förlossningsvård i fillipinerna som går på TVn. Anders ord som han sa på morgonen och som gjorde mig både ledsen och arg bränner innanför bröstet. Du kanske är gravid, du har varit lite frusen och lättrriterad sista veckorna. Jag svarar att jag för guds skull är deprimerad och arg för att min kropp inte sätter igång igen efter missfallet och den senaste skrapningen. Det har gått sex veckor och jag har inte fått mens och vi kommer därför inte kunna göra ett nytt IVF-försök förrän efter jul. I en hast reser jag mig upp och går till badrummet och kissar på en såndär sladdrig sticka man får från ivf-kliniken, den är som ett papper, tunn och känns overklig. Jag hinner inte kissa klart innan två starka streck visas tydligt. Det börjar snurra och jag får sätta mig ner på badrumsgolvet och andas. Jag går igenom mina alternativ. Är jag gravid på riktigt eller är det rester kvar i kroppen från missfallet som ger utslag? Det är söndag kväll och timmarna innan morgonen när kliniken öppnar är så långa. Jag ringer direkt på morgonen och känner hur rösten sviktar när jag pratar, kan det vara såhär frågar jag. Finns bara ett sätt att ta reda på det, du får komma in och ta ett blodprov och så får vi jämföra det med det sista blodprovet du tog på SÖS och är HCG-nivåerna högre än då är du gravid. Jag åkte dit, tog blodprov och väntade tålmodigt till nästa dag när läkaren ringer mig kl 16.00. Jag står på jobbet och han säger, grattis Frida, du är gravid. Medan vi pratar ringer mamma på andra linjen och jag svarar. Hon berättar att hon har ramlat illa och är på akuten. Jag slänger mig i en taxi, hinner inte landa i vad han just sagt, och när jag sen kommer hem på natten kommer det blod på pappret. I ärlighetens namn hade jag inte hunnit bli glad men jag känner ändå hur världen rämnar igen. Jag sitter där och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag undrar om jag ska behöva skrapas igen eller om allt kommer ut av sig själv denna gång. Dagen efter pratar jag med min läkare ännu en gång och han säger att vi inte kan göra något förrän om några veckor eftersom det förmodligen är för tidigt för ultraljud och vi bokar en tid några veckor senare. Jag är övertygad, alltså ÖVERTYGAD om att det är samma sak igen. Inget i mig kan ens glädjas lite för det är ju exakt samma sak som de andra gångerna. Följande vecka är ett töcken, det är som om jag befinner mig i ett moln, jag kan inte tänka klart, inte fungera på jobbet. Jag paniktittar efter blod varje gång jag är på toa. Om jag ska vara helt ärlig drog jag mig för att ens kissa. Samtidigt börjar jag må så väldigt illa. Jag kräks mycket och kände mig så arg på kroppen som låter hormonerna vara kvar även fast det inte finns nåt där, jag vet ju att den är död, om den ens finns. Minns specifikt en kväll när jag är och tittar på min kompis dotters julshow och jag får kasta mig ut och hoppa in i en taxi hem pga illamående. Efter ungefär två veckor lagar vi pizza, det är söndag igen och när jag går på toa kommer det blod igen. Jag hivar mig och ut säger, nu räcker det, nu RÄCKER det, ta mig till gynakuten nu nu nu och kräv att dom tar bort detta ur min kropp. Vi åker genom ett tyst Stockholm och sitter i väntrummet från kl 19-00, fem timmar innan vi blir inkallade och jag lägger mig med benen isär. Anders håller min hand hårt. Jag blundar och lägger min arm över ögonen. Så som man gör ni vet. Andas nu, andas Frida, snart är det över, snart finns en plan. Läkaren säger ”ja det ser bra ut” och det brinner i mig. Nej skriker jag, det är inte bra. Hur kan man säga att ett missfall ser bra ut, hur kan man uttrycka sig så? Har hon läst min journal och sett att det förra var lite stökigt och nu är det ”school book”. Det ser bra ut säger hon igen och Anders ber mig titta upp. Titta älskling, titta. Det jag såg på skärmen då var Florens hjärta som pickade litet och snabbt. Hela kroppen började skaka i adrenalin och jag bad henne säga om och om igen att det var på riktigt, försäkra mig, är det på riktigt, säg mig, är det mindre risk för missfall nu när vi sett hjärtat, berätta, är allt normalt. Du är i vecka 7 och allt ser bra ut. Den lever skickar jag i sms till mina bästa vänner och vi åker genom ett tyst Stockholm igen, hem med något litet, litet som lever i min kropp. Florens, tack, tack för att du stannade. Det var ju du hela tiden, all väntan, all sorg ledde fram till dig. Du var ju allt, vi visste det då men förstod det inte förrän du kom. Tack min älskling för att du orkade hänga kvar. Jag är dig evigt tacksam för det. ps, veckorna efter det första ultraljudet kantades av sån enorm rädsla, otaliga ultraljud och fler små blödningar, så början av graviditeten var inte ett rosenskimmer. Men det gick tillslut. <3
