Florens Staffan, min älskade son. Idag fyller du två år. Men du har funnits längre min älskling. Jag började längta efter dig för fem år sedan. Förnimmande känslan av dina andetag mot min hals, sökte efter dina knöliga små fingrar slingrade i mina. Vi trodde att du skulle komma två gånger och i bottenlös sorg sörjde vi när allt tog slut. Orkar inte längta mer, orkar inte mer. Sen kom du och då förstod vi att det var dig vi väntat på. All tid, det spelar ingen roll för jag gör allt för dig. Jag gör allt Florens. Genom livet ditt så gör jag allt. Du är så snäll, är du för snäll. Din morfar var det. Kanske jag med ibland. Jag ser dig på håll och jag ser dig när du tittar mig djupt i ögonen. Det är så drabbande ibland, kärleken gör ont. Jag vill fästa dig på min kropp. Dom sa att kärleken för ens barn inte går att beskriva men ingen sa att den inte slutar rusa framåt. Du skrattar mycket och jollrande. Tittar med busig blick och så börjar du showa. Sluta aldrig min älskade. Hur kan du bli två redan. Du som alltid funnits på något sätt men inte varit med oss längre än två år. Dina små ben är snabba, munnen likaså. Vad du pratar nu. Mamma också äta. Mamma köra bilen. Pappa krama. Mer kaka, mer mackor, mer mat. Du äter tre mackor till frukost och ibland sju pannkakor. Magen står rakt ut och så säger du mmm efter varje tugga. Min stora lilla son. Det går ju inte men jag älskar dig så. Jag älskar dig så. Grattis min unge.
