Jag fick en kommentar som löd. "Är mitt i eländet och osäkerheten just nu, efter att ha försökt i snart ett år med ett missfall och massa tårar som enda resultat. Klarar inte av oron och sorgen och rädslan för hur livet ska bli om det faktiskt inte går. Hur gjorde ni för att inte bli galna? Och hur blir man inte bitter??? Det blir allt svårare att bli genuint glad för gravida kompisars skull, fast man inte vill vara sån." Jag vill först och främst säga, fyfan vilket helvete ni går igenom. Det är oförståeligt när man inte varit där själv och jag vet hur det äter upp en inifrån och ut och tillslut är man... bara det? Man är sin stress och sorg och allt annat som varit så härligt, det är borta, stundtals i alla fall. Varenda stund om dagen är fokuserat till en sak, kolla app, när är det ägglossning, när är det mens, hur mår jag, har jag symtom, fuck nu är hon gravid också, jävla skit. Jag har inget svar på hur man inte går under för man gör det på ett vis. Men jag vill verkligen rekommendera att söka hjälp, dels hjälp med att bli gravid men kanske framförallt hjälp och vägledning i hur sjutton man ska navigera i allting. Jag gick i terapi en sväng, till en början för mina missfall men sen (som psykoterapeuter gör) så hittade hon annat att grotta i. Innan det fick jag dock med mig några ledord som jag skulle ta fram när det blev extra tungt och jag vill dela dom med dig. Jag tar mig igenom detta Jag får vara glad Är mina tankar en sanning? Välkommen Ingen idé att bråka med nuet De meningarna kan betyda olika för olika människor men för mig blev de viktiga. Jag kunde plocka fram en av de där meningarna ibland och landa i att, nej mina tankar är inte sanning. Gällande att bli glad för andra. Du behöver inte bli det. Verkligen inte. Jag blev helt knäckt tillslut och tog tex bort min instagram under en period för fan vad det sprutade ut "till sommaren blir vi tre"-bilder. Pallade inte det. Men jag lät mig själv vara missunnsam, herregud är det så fel? De allra flesta kan ju skådespela så pass bra att man kan säga ÅH GRATTIS för att sen gå hem och grina. Det är helt okej. Om det är nära vänner tycker jag att du kan, om du orkar också säga, jag kan inte hänga precis nu, vänta på mig jag kommer tillbaka men just nu är det för jobbigt. Dina vänner kommer förstå. Jag hade en jättenära vän som kämpade precis som jag, vi sprang maraton tillsammans och kunde prata om allt men så plötsligt blev hon gravid och då rasade hela min värld. Det handlade såklart inte om henne som person, jag älskade henne och gör (vi är tillbaka idag) men jag kände det som att nu när HON också fick så var det verkligen alla utom jag. Jag sov i två dygn i sträck när jag fick veta. Låg i en säng i Portugal och låtsades vara sjuk. Det är det allra mörkaste att vara i den där världen. Jag vet. Fick frågan på instagram iförrgår om jag tyckte det var jobbigt att prata om detta eller blir "förknippad" med. Jag tycker inte alls det. Dels känner jag att det kanske inte är DET jag är förknippad bara hehe med men lika mycket känner jag att nån måste prata om det. Jag orkar för det gick bra tillslut. Jag orkar för jag har ett barn. Bara därför. Det ligger i min historia även om den alltid finns där, dyker upp och jag kan klappa den och vi kan tillsammans andas ut. Till er som kämpar, håll ut, ge inte upp och tillåt er att känna sorg och ilska, men tillåt er också att känna glädje och lycka. Om det inte går och det bara är mörkt, sök hjälp. Det finns där ute. <3
