Den här graviditeten är verkligen som alla har målat upp gång två. Jag har trott att det är nån allmän sägen att man "typ inte ska bry sig" gång två och tyckt det är töntigt när folk mallar sig med att de inte ens vet vilken vecka de är i....men. Alltså jag har noll koll. Läser ingenting i nån app om typ -naglar som växer. Har absolut koll på vecka men i övrigt är allt typ helt ovidkommande. Inte ett dugg intresserad av om bebisen är stor som en aubergine eller som en aborre. Det är bara en enda lång sträcka till att föda den. Jag längtar jättemycket efter vin. Efter ost. Efter en kväll med kompisar då jag inte blir trött vid 21.30. Det är liksom inte så kul denna gång. Nu är det halva tiden kvar ungefär och det känns som ett never ending maraton. Jag längtar till jag ska känna nåt för bebisen. Känner ingenting ännu. Ingen direkt kärlek eller längtan. Hmm. Tänker mer på hur sjutton jag ska kunna jobba och ha ett spädbarn, hur vi ska dela upp ledigheten, om jag ska ge den flaska också, om A får ta den större delen av ledigheten denna gång, om den kommer vara lugnare än Florens, om jag känslomässigt kommer kunna vara ifrån den tidigare, om det kommer bli den där sinnessjuka chocken alla pratar om när man har NOLL NOLL NOLL tid till nåt annat, om man inte bara kan bestämma sig för att man får lära sig ta båda barnen tidigt så den ena kan jobba om det behövs. Men förutom det tänker jag sällan på den som person. Jag vet könet redan men på nåt sätt, oklart vad så känns det som jag inte vill säga det? Vet inte varför egentligen. Jag kommer inte vara mammaledig denna gång. Undrar hur det blir. Kommer man bränna ut sig eller hur kommer det gå? Jag tänker jättemycket på att jag ska bli "inaktuell" (blä inte för att jag är AKTUELL men) och ingen ska vilja jobba med mig. Jag vill ju göra massa saker jobbmässigt, har ju precis kommit in i lunket egen företagare och vill sända radio, göra tv, utveckla nya koncept. Det är som att jag inte riktigt mentalt kommer fram till hur otroligt mysigt det kommer bli när den kommer. Hur jag förmodligen kommer vilja ligga och stirra på den och mysa med den i timmar. Det kommer nog tids nog. Det som är det värsta med hela den här tankebanan och känslorna är att jag är kvinna vilket per automatik betyder att jag får dåligt samvete när jag tänker att jag vill att A ska ta huvudansvar över bebisen. Det är liksom i vår natur och jag har battlat jättemycket med det sen Florre var liten. Vakna nätter när det varit A som haft ansvar har jag legat vaken och inte sällan erbjudit mig att ta över. En mor kan ju inte "lämna" sitt barn visst. Det är så otroligt skevställt. När jag varit borta har jag velat visa att jag visst är en bra mamma och kompenserat med att erbjuda A att göra massor med saker. Han har turligt nog inte nappat och förstått att det bottnat i dåligt samvete men ÄNDÅ tror ni männen känner såhär? Absolut inte. Hur i hela friden ska vi råda bot? Varsågod för spridda tankar denna arla morgon.
