Sommaren kom efter en vår av oerhörd sorg och förtvivlan. Inte trodde jag innan att man kunde må så ledset av att inte kunna bli med barn. Vi gjorde den klassiska utredningen som visade att "allt såg normalt ut". Det var ju bra, men inget var egentligen bra. Hade vi hittat något fel hade vi kanske kunnat åtgärda det, tänkte jag, men hade de hittat nåt fel hade jag säkert tänkt tvärtom. Utredningen gjordes just innan sommaren så när den var klar stängde alla kliniker och IVF var en sommar bort. "glöm inte att njuta nu under sommaren sa den manliga läkaren till mig, drick vin, slappna av och tänk inte på det här nu så ska ni se att det löser sig". Mmm. Under alla år som ofrivilligt barnlös har jag fått den uppmaningen fler gånger än jag kan räkna och här kommer ett TYDLIGT tips. Säg aldrig till en person som försöker få barn att slappna av. Det är det ultimata beskyllandet. Summan blir då - det är ditt fel, du hade blivit gravid om du bara slappnade av. Nej, fy så arg jag blivit men inte sagt ifrån. Det är också lite komiskt att alla känner nån som "precis hade gått igenom adoptionsprocess och då smack blev hon gravid". Råttan i pizzan much. En kollega tyckte att jag och Anders skulle dra till Barcelona och verkligen relaxa. So come hösten och det var dags för IVF. Jag var i extas, nej men på riktigt. Efter alla månader och de år vi försökt så låg ödet äntligen i någon annans händer. Jag kunde inte göra något för att påverka och min upplevelse var att bara flyta med. Sen var själva processen väldigt jobbig med hormoner och sprutor, men det var ju ingenting mot den tid som låg bakom mig. Jag sattes på långa protokollet, det betyder att man försätts i ett för tidigt klimakterie genom nässpray. Jag minns tydligt hur jag satt där hos läkaren och tänkte - jahopp om ett par veckor får jag veta om det funkat, men så berättar han att nässprayen ska tas i tre veckor INNAN själva sprutorna. Snark. Tiden gick i vart fall och jag lärde mig snabbt att sätta sprutan på mig själv. När kollerna utfördes såg allt bra och ut snart kom dagen d för äggplock och ett par ägg plockades ut. Den värsta väntan kom nu, dagarna efter plock och insättning. Men det var en liten jävel som var stark och den sattes tillbaka med hoppet om att jag nu skulle bli gravid och också behålla graviditeten. Två veckor av nervositet, men jag behövde inte vänta så länge för efter 10 dagar blödde jag. Ringde kliniken och berättade samt sa att jag nu väl kunde come off de galna vagitorerna man stoppade upp i muffi. Ja sa hon, men ta ett test ändå för man kan ju faktiskt blöda trots gravid. Jag köpte mig ett gravtest och tog det ensam hemma på toaletten med tårar i ögonen. Det dröjde dock inte länge förrän ett tydligt plus visade sig. WHAT THE ACTUAL FUCK. Nej, eller vadå? Var jag preggo? Det kändes inte helt så men jag ringde kliniken ännu en gång och de, sa stort grattis, du är gravid välkommen in på ultraljud om tre veckor. TRE!? Plötsligt hade Augusti blivit Oktober och väntan gång på gång var olidlig. Dagen kom iaf och vi satt där i väntrummet med alla andra förhoppningsfulla ivf-are i små röda fåtöljer. Allt är okej. Allt är okej. Allt är okej. Men det var inte okej, läkaren som tittade såg förbluffad ut, hon letade, nåt såg hon men vad? Kan du gå på toaletten och kissa och sen komma tillbaka. Hoppet alltså, det jag kände inne på den där toaletten, jag klämde mig fast i handfatet, snälla tänkte jag, snälla snälla. Väl tillbaka så konstaterade hon att det med största sannolikhet var ett utomkvedshavandeskap. Det är akut berättade hon och ni får nu åka hem men känner du minsta smärta så åker du in till akuten. Googlade direkt och en blödning från utomkveds vill man inte ha, det är förenat med livsfara. Blodprover togs, nya undersökningar gjordes dagen därpå och vi fick permis att åka hem och hämta grejer för att sen ta oss till SÖS. De letade och letade vart det lilla utomkveds hade satt sig och berättade för mig att man nog måste ta bort ena äggledaren, kanske äggstocken om det vill sig illa. Ultraljudsexperter kallades in och jag låg näck med benen särade för otaliga människor som iskallt kikade och sen gick. TILLSLUT var det en kvinna som sa. Nej, det är inte utomkveds. Du har en ofostrig graviditet och vi kommer skrapa dig i morgon. Ännu en skrapning, ännu en sövning. Ännu en gång när Anders inte får vara med hela vägen. Morgonen efter på fastande mage las jag in. En manlig undersköterska satte nål och berättade om proceduren. Vi låg två i ett rum. En kvinna jämte mig bakom ett skynke. Jag såg när hon rullades ut men jag såg aldrig hur hon såg ut. När det väl var min tur så fick jag en sån kraftig attack av ren och skär panik att mina ben slutade fungera. Jag leddes in, spändes fast och så var det över. Du har gråtit i sömnen sa kvinnan bredvid mig. Har jag? Ja, du grät när du vaknade första gången. Vi pratade sen, länge och mycket och hennes öde var värre, mer långdraget och smärtsamt än mitt, jag tror det i alla fall av det hon berättade. Fast man kan inte gradera sorg, det får man inte göra, den är högst individuell. Vad fint det var i allt det fula att en annan kvinna och jag kunde stötta varandra bakom ett skynke. Jag tänker på henne. Undrar om hon fick ett barn sen. Det var 20 okt och 1 månad och två veckor senare när jag fortfarande inte hade fått tillbaka min mens och var ursinnig på kroppen som vägrade fungera låg Florens i min mage. Vill ni att jag berättar om hur jag fick veta det?
