Det var efter nästan prick ett år av försök som ett plus dök upp på stickan. Så oväntat just denna gången. Det blev hafsigt med hela "pricka in datum" och jag var nyligen hemkommen från en tjejresa till Biarritz. Hela året hade gnagt av att det aldrig hände nåt och vi var på god väg att dra igång en IVF-cirkus. Hade vi till och med ett besök för utredning bokat? Jag minns dåligt. Nästan hela mitt liv har jag varit duktig på att dokumentera händelser, speciellt sorger har behövts skrivas ur mig, men just hela skaffa barngrejen har jag inte vågat skriva om för tänk, tänk om jag jinxar något. Jag kan ångra det idag, men nu är det så. Sept 2016, visst ser man sorgligt nog i efterhand hur jag går och är lite hemlig och lycklig. Det skär lite i hjärtat att titta tillbaka faktiskt. Det är så viktigt, anser jag att bryta alla tabun kring medicinska eller psykiska åkommor. Att våga berätta, dela och prata om saker som de flesta på ett eller annat sätt är bekanta med. Jag hävdar, det kan vara alldeles åt pipen fel, men att man endast kan ha ett par BRINN, dvs saker som man brinner för och orkar lite extra för. Förstår du hur jag menar? Jag känner absolut för utrotningen av elefanter men jag brinner för kvinnors rätt att äta och för att bryta tabut kring ofrivillig barnlöshet, missfall och IVF. En av de mest distinkta känslorna jag kämpade med under vår tid var skammen att inte kunna vara den fruktbara kvinnan. Fy fan. Snacka om att addera en känsla som aldrig borde fått ta plats. Naivt nog så tänkte jag aldrig på missfall min första gång som gravid. Jag ansåg snarare att - hey har det tagit ett år att ens bli på smällen kan inte världen vara så taskig att den ger en ett missfall också, så när jag såg blodet komma i slutet på vecka 11 drabbades jag av fullkomlig panik. Det fick inte hända ju. Mallorca med mamma just efter "aborten". Det var så vackert där, men jag kunde inte se det då. Jag blev utmattad ett par månader efteråt. Plötsligt började jag somna överallt, jag menar överallt, tex i en bar och på jobbet under möten och efter ett besök hos läkaren konstaterade hon att ett utmattningssyndrom var faktum. Tänk att man som kvinna ska ha så jävla svårt att acceptera något sånt? Jag vägrade sjukskrivning på heltid. Så dumt i efterhand. Jag lärde mig något efter att ha gått igenom en stor sorg och vara öppen med den sorgen, och det är något jag vill sprida vidare. Hmm hur ska jag formulera mig på bästa sätt. Jo, de flesta kommentarer jag fick från vänner, bekanta och familj under de här veckorna mellan konstaterat missfall och abort (det tog en månad innan de opererade mig, helt vidrigt och fel tycker jag) var i stil med "vad bra att du fått tid hos läkaren nu", eller "vad skönt att få det gjort" eller "bra nu kan du släppa det". Meningar som börjar med något positivt och alltså, jag är en rätt grundpositiv människa men det där skavde för mig. För det kändes inte "bra" eller "skönt" och jag upplevde att de som sa så då la orden i min mun vilket i sin tur gjorde att jag trodde att jag behövde känna så när jag bara kände - jag orkar inte ringa igen, eller inget känns bra eller skönt, allt gör ont. Konflikträdda jag tog upp det faktiskt, och det togs emot med öppna armar. Så, det jag lärde mig att göra när jag nu möter andras sorg är att istället för att säga "bra att du ska opereras nu" säga "du ska opereras nu" eller "vad tungt det måste vara att behöva opereras nu". Är ni med? Jag minns det även från när min pappa hade dött och begravningen stundande att folk sa "skönt att få begravningen ur världen" och jag ba - S K Ö N T?????. Alla kanske inte känner såhär men för mig är det viktigt att kunna bekräfta istället för att lägga känslor i en annans. Jag ska skriva mer om min -resa-, liiiite svårt för det ordet, att bli gravid, men det var lite tungt att skriva detta.
