Fick en kommentar och jag vill bara börja med att säga att jag verkligen uppskattar när ni lite vänder er till mig. Jag är ingen guru och vet inte om jag svarar rätt eller fel på saker men jag tycker det är fint när vi alla kan hjälpa varandra. Kommentaren löd. Hej Frida och tack för en fin blogg. Förra veckan drabbades jag av ett missfall och kom att tänka på din berättelse om vägen till barn och sorgen efter missfall. Jag är så fruktansvärt ledsen och min sambo likaså, men vi hanterar det på olika sätt. Jag pratar och han drar sig tillbaka. Hur gör man för att inte låta ett missfall slita så på relationen att man glider isär? Stor kram och jag ger om ursäkt om frågan är för privat. Kära du, jag är så oerhört ledsen för er skull. Det är en sådan enorm förlust som det talas alldeles för lite om. Många, jättemånga till och med genomgår missfall och jag förstår att man inte vill outa den grejen när man är mitt i det för då kan det hända att man upplever utomstående press sedan på en förväntad graviditet. Gällande att sörja på olika sätt tror jag det är supervanligt. Jag och min man har definitivt gjort det. Det är speciellt att genomgå en så stor kris tillsammans för man kan aldrig veta hur sorg ter sig när man måste dela den. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var livrädd när vi genomgick våra missfall att A skulle lämna mig. Jag tänkte att jag inte fick vara för ledsen, låta det äta upp mig eller inte hålla ihop mig. Det var så otroligt tufft att lägga på det på den sorg som faktiskt var legitim att ha. Jag minns en mening som A sa just efter första missfallet som satte sig helt fel i mig och som jag skulle tagit upp mycket tidigare än jag gjorde för det blev så fel. Han sa, "vi får inte låta detta definiera oss nu" och menade "vi är fortfarande vi och ett team, vi är starka bakom detta" medan jag tolkade det som "det här är ingen grej" TYP. Du förstår säkert andemeningen. Jag sörjde mycket på mitt håll och han på sitt, mest för att jag är paniskt rädd att visa mig svag. Jag var så rädd för att vi skulle glida isär men tillslut fick jag bara ta upp det. Vi pratade om oss, om relationen och om sorg tillsammans. Vi lovade varandra att vad som än händer så är vi fortfarande vi. Att din sambo drar sig tillbaka kanske är något han behöver göra ett tag, det har inte gått så lång tid ännu och han kanske är en sådan person som bearbetar inombords? Har du pratat med någon vän? Jag tycker du ska ta upp din rädsla men också vara ödmjuk inför tiden och dess läkande. Detta hände förra veckan och kommer inte slita isär er. Ni har valt att blir föräldrar ihop, detta kommer förmodligen göra er starkare att ni genomgått något sånt ihop. Skickar så mycket kärlek till er och lycka inför nästa graviditet. <3
