Jag får frågan oftare och oftare om eller kanske mer när vi ska ha fler barn och jag vill berätta lite om hur det varit för oss. Jag har aldrig sett mig själv som mamma om jag ska vara ärlig. Inte förrän vi började försöka få till en knodd, vilket tog oss tre år, missfall, IVF och en som himlastormande stor sorg så förstod jag att jag ville ha barn. Då gick det från noll till hundra och hela livet genomsyrades av stressen att bli gravid. Vill ej återbesöka min googlehistorik från den tiden i´ll tell u. När jag sen blev gravid med Florens så fanns så mycket stress kvar i kroppen från de andra missfallen att jag varken vågade tro eller vara glad förrän långt in i graviditeten. Jag kräktes enorma mängder första 25 veckorna. Ibland varje timma på dagarna, ibland bara tio gånger om dagen. Vecka 20 började vad som skulle bli det värsta av allt. Karpaltunnelsyndromet i båda händerna. Det eskalerade snabbt och jag fick besöka en handkirurg för eventuell operation. Var så rädd att behöva opereras gravid, men jag kunde knappt stå ut. Kunde inte hålla i några saker, inte skriva sms, jag fick diktera "hej vad gör du? glad emoji". När jag åt mat så fick jag släppa ner besticken efter varje tugga för det smärtade och domnade så. Minns starkt i vecka 32 hur jag vaknade och behövde kräkas men inte kunde greppa toasitsen med händerna och magen var i vägen så jag kräktes utanför toaletten. Jag hade skenor på händerna på nätterna och när jag var hemma. Skrev korta notiser varje vecka men de är mest oro faktiskt. När sommaren 2018 och värmen kom gick jag in i överlevnadsmode enbart. Det var hemskt på alla sätt. Jag var så glad men samtidigt så otroligt less. När Florens sen föddes genom akut kejsarsnitt efter en fruktansvärd förlossning (kan inte åka förbi sös utan att drabbas av hjärtklappning fortfarande) så fick jag ett sånt kraftigt diskbråck som resulterade i ischias ner i ena benet. Jag minns att jag inte gick utanför dörren på hela sept 2018. Inte en enda gång när hösten tågade in var jag utomhus. Jag såg hur lövverken gick från grönt till rött. Jag hade så ont att jag inte brydde mig om att klä av mig på kvällarna för det skulle ändå inte gå att klä på sig. Fick göra magnetröntgen som visade ett diskbråck men jag skulle vänta ut det. Det läker själv trodde man. Florens föddes i Aug. I April året efter kom jag till en ryggklinik, då hade jag inte suttit ner mer än några minuter i taget på 9 månader och inte kunnat bära min son mer än lite i taget. När läkaren öppnade mina röntgenbilder sa hon "hur kan du ens stå på benen". Då bröt jag ihop. Jag sattes på akutlistan till operation och två veckor senare vaknade jag upp utan smärta i benet. Kirurgen sa att det var riktigt illa där inne och att diskbråcket hade växt samman med skelettet på nåt sätt. Idag när jag sätter på mig mina skor, VARJE gång så tänker jag, tack att jag kan göra detta utan smärta. Så när frågan om fler barn kommer upp inser jag att jag antingen bör gå i terapi och bearbeta allt eller välja att inte skaffa (ha möjlighet) fler. Min "resa" var så lång och brokig så jag vet inte hur jag nånsin ska klara gå igenom det igen. Även om jag intellektuellt vet att det inte behöver bli samma sak. Men en liten vänlig uppmaning kommer här, fråga inte om sånt till människor du inte känner. Det vara så otroligt känsligt. Nu valde jag att öppna upp och det är viktigt för mig att dela med mig för jag vet att andra har samma problematik.
