Mom shaming, egen skam eller bara strukturer?

När Florens var åtta månader åkte jag bort från honom en natt för första gången. Jag var nervös innan men dagen när jag skulle åka kände jag mig bara pepp och glad. Jag och Siri åkte ner till Ästad vingård ett dygn och hade det ljuvligt. Innan han blev åtta månader, kanske när han var runt 6 så började mitt behov av att vara utan honom lite att tillta. Jag ammade fortfarande så det gick inga långa perioder men behovet fanns. Jag funderade mycket på det, varför jag kände ett sånt behov. Vred och vände på det som jag inte borde känna. Borde. Just det. Skulle inte jag som mamma bara vilja vara med mitt barn hela tiden? I alla fall på kvällarna. Plötsligt var han ett år och jag har väl snittat en kväll i veckan borta sen dess. Jag går ut och äter med vänner, tar ett glas vin eller går på nåt event. Det är så viktigt för mig med det sociala. Det är en sådan grundsten i mig som person och har definerat min lycka. Jag har alltid haft ett ”eget liv” på sidan av min relation. Spenderat mycket tid med vänner, funnit nya vänner och jag njuter så av det. Men sen Florens kom så gnager nåt där bak nästan varje gång jag gör nåt eget. Jag åkte till Växjö och jobbade när han var ett år. Var borta ett dygn till. Jag saknade honom på tåget hem men innan så gjorde jag inte det. På torsdag åker jag till Köpenhamn och är borta igen. En tredje gång i hans liv. Han är 1 år och 3 månader och jag funderar och har tvivlat på om jag gör rätt. Insikten jag återkommer till hela tiden att allt detta grubblande ENBART har med de strukturer vi lever i. En man som varit borta tre nätter från sin ettåring skulle dels aldrig själv fundera på om han gör rätt och ingen annan heller för den delen. Jag, som stolt och inbiten feminist med tydliga värderingar och en banad väg dit jag vill att världen ska känner ändå det skamliga med att njuta av tiden utan sitt barn. Det får inte vara såhär. Vreden kokar i mig, jag vet ju intellektuellt att han inte tar skada, han är med sin pappa men trots det så känner jag att det jag gör är lite fel. Jag vill inte känna så. När jag sitter på tåget på torsdag har allt släppt, men nu är mina tankar all over.