Vi är hemma nu. Världen har pågått i en vecka sedan förlossningen startade men jag har inte blickat upp en enda gång. Tog en minipromenad igår, kanske 5 minuter för att se hur kroppen kändes. Det värkte och jag kunde inte förstå hur folk bara promenerade som ingenting. Hade glömt, kanske förträngt den första tiden. Vissa säger njut av bubblan men jag gör inte det. Jag vill ur den. Den är läskig, känslosam och ostabil. Glömt att man gråter så innerligt. Glömt att amning är något som ska komma igång. Glömt när det rinner till i brösten. Glömt paniken när man tror att ens bebis sovit för länge. Glömt att man inte kan vara stilla för snart börjar bebis gråta igen. För mig är detta ingen bubbla jag vill vara i. Jag vill se världen igen. Kroppen smärtar, snittet värker. Kan inte ta mig upp och ner ur sängen knappt. Hade inte såhär ont sist. Eller hade jag? Vår dotter har plutmun och är len över hela kroppen. Florens är en jätte. Allt är omkullkastat. Men allt blir bra. Ska bara dyka genom den här stora vågen så andas vi ut sen. <3
