Det har gått ett par veckor nu när måendet har varit mer stabilt. Glädjefyllt till och med. Jag har kommit på mig själv stirrandes på Donna, stirrandes på solen, på knoppar, på Anders. Jag skrattar, vaknar rätt så pigg och reagerar inte fysiskt vid varje liten motgång. Tror jag inte berättat för någon hur illa det varit. Inte vågat för tankarna har varit så mörka. Jag har spelat lite glad och gjort lite jobb och varit fungerande men inombords har det varit knas. Så djupt nere har jag nog aldrig varit innan. Förlossningsdepression är vidrigt men har lärt mig en sak. 100 av 100 som får det blir friska. Och jag är väl snart en av dom. Min psykolog har fått mig att besöka de mörka rummen, det som förmodligen tippade allt över kanten, när jag blev så fruktansvärt sjuk en vecka efter Donna kom. Jag har fått erkänna att jag ljög om att febern gått ner till läkaren för att jag ville hem vilket gjorde mig både lättad och rädd. Jag har behövt tänka på hur jag fick säga hejdå till A och inte veta när jag skulle få komma hem. Hur jag ofrivilligt var från Florens en vecka. Vi har besökt platsen på sjukhuset om och om igen till den inte längre är läskig eller farlig. Det var jättejobbigt men det är inte nu. Jag blev frisk. Alla mår bra. Allt är okej. Tänker på alla som inte vågar prata om hur de mår. Kram till er. Det är så ljuvligt att känna glädje igen. Genuint skratt och samtal med A om allt som inte spelar någon roll. Så tacksam att han står stadigt när jag vajar. Fy FAN vad tufft det varit, vill krama mig själv. Men jag vågar nog säga att jag är över målsnöret på andra sidan och det börjar ljusna. Så glad över Donna, min glada, fina dotter, tack för att du kom till oss och lät mig fortsätta även när det var så mörkt.
