Det kom en kommentar som jag tänkte svara på i ett inlägg. kan du inte skriva lite om att växa upp som ensam barn och om det var självklart att skaffa ett andra barn? Jag är gravid med första nu och är rätt bestämd att detta blir enda barnet, men sen lever vi i ett samhälle som ser ner på ensambarn och att föräldrar är "elaka" som inte ger barnet ett syskon? tycker du verkar lycklig och välfungerade även fast du är ett ensambarn 😉För det första tycker jag kanske att välfungerande är ett lite väl starkt begrepp för sakfrågan, varför skulle man inte vara välfungerande som ensambarn? Det blir nästan lite som om man identifierar sig som ensambarn och ensambarn only om du förstår och det är inget jag gör. Jag är jag oavsett om jag har syskon eller ej. Men du har rätt, samhället tycker man ska ha fler barn och jag kan förstå det till viss del.Jag har själv aldrig känt känslan av syskonkärlek så jag vet inte vad den gör med en men jag ser glädjen hos mina barn när de ser varandra. Det är vackert men det är det ju mycket som är i livet? Jag minns att jag hade en period som litet barn när mina vänner började få syskon då jag tjatade på mamma och pappa om det men jag kan inte minnas att det egentligen var en riktig saknad av något utan snarare "alla andra har, jag vill också". Den största krisen för mig som ensambarn var när pappa dog. Plötsligt fanns bara en person och om den försvinner också blir jag föräldralös. Det var ett väldigt, väldigt tungt ok att bära. Men så är ju livet, det kommer med ok man måste axla syskon eller inte syskon. För mig var det inte självklart med ett barn till, jag vet att detta låter lite motsägelsefullt eftersom vi kämpade i tre år för att få Florens men jag har aldrig haft den där längtan att bli mamma som vissa av mina vänner haft. Så när vi började prata om ett till barn kände jag inte "åh, jag vill uppleva detta igen" jag kände nog "det vore skönt att ha ett till barn om något skulle hända med nån av oss". Det var min initiala känsla, inte alls särskilt romantisk, snarare rätt mörk? Sen ändrades den känslan till en pepp och längtan men det tog lite tid. Gällande min uppväxt kan jag absolut minnas att det var tråkigt ibland men jag är ju inte direkt ett oproffs på att hitta kompisar. Kanske just för att jag inte hade ett syskon att leka med blev jag jättebra på att hitta nya vänner vart vi än var. Om jag ska vara helt och hållet ärlig - det hade varit kul med ett syskon men livet är inte präglat av den känslan. Inte alls faktiskt. Jag tycker du ska göra precis vad som känns rätt för dig/er och det kommer bli helt otroligt. <3 Skriv gärna i kommentarerna om ni har tankar på detta.
