När Florens var 4 månader åkte jag ifrån honom första gången. Jag menar FÖRSTA gången. Det var nyår och jag och Martina skulle till hötorgshallen för att handla skaldjur. Paniken kom redan på perrongen när tåget var lite sent och plötsligt hade 40 minuter gått utan min bebis. Kunde inte fokusera på några skaldjur, istället pickade hjärtat hårt och skulden att vara borta från mitt barn tog över. Fick ta en taxi hem och andas ut. Andas ut är väl fel för det kändes så konstigt att jag inte skulle kunna lämna honom ens till sin pappa. En pappa som dessutom hade varit hemma hela tiden eftersom jag hade diskbråck och inte kunde bära Florens. Men skulden över att vara en dålig mamma satt stenhårt. När Florens var 9 månader hade vi barnvakt första gången. Mormor och farmor hade absolut gått ut med vagnen när han sov men detta var kväll. Vi hade bord kl 17.00 på Hantverket. Jag minns den dejten till precision. Den var så kantad av pirr men också av skuld. Hur kunde vi lämna vårt barn. Kommer jag fucka upp anknytningen nu. När han var 10 månader åkte jag bort över natten. Grät på toaletten på tåget och där var den igen, skulden. Jag slutade amma när han var 9 månader och äta på natten hade han lagt av med när han var halvåret. Han hade och har så trygga personer i sin direkta omgivning, men hur skulle jag veta att dom KAN mitt barn. Genom hela Florens liv har jag haft dåligt samvete, skuld och känt mig som en dålig mamma när jag ska göra saker. Det har inte stoppat mig från att göra grejer alls men det har alltid funnits skuld. Den har dock minskat markant ju äldre Florens blivit och det är inte så att jag inte njutit av egna stunder. Undrar var pappor känner... Nu har jag ett barn till och skulden att åka och jobba och lämna min lilla 8-veckors med sin pappa är lika med noll. Känner ABSOLUT INGENTING om det förutom skönt. Om jag ska analysera det beteendet av mig själv så måste det ju bottna in att jag nu sett och litar på att andra kan ta hand om mina barn? Florens har haft 3,5 år med mormor och farmor som träffat honom varje vecka. Jag är väl per auto säkrare i mitt föräldraskap nu och inser att barnvakt som är trygga personer snarare är bra för barnet snarare än dåligt. Det är så jävla skönt att inte hela tiden få ångest över att man inte gör rätt. Herregud minns kvällar och nätter där vi bestämt att A ska ta ansvaret men där jag inte kan hålla mig borta från att ta över. Slut opp med det! Det är asskönt att vara ifrån sina barn, rekommenderar verkligen. Nästa vecka ska jag vara själv en kväll med båda, blir "kul" o lägga dom! Hehe.
