Fick en fråga som jag tyvärr tappat bort bland alla DM. Den löd nåt i stil med "hur kommer det sig att Florens inte lärt sig somna själv". Detta var efter en frågestund jag hade och jag svarade på hur våra läggningsrutiner ser ut. Jag blev faktiskt helt perplex av frågan. Hur kommer det sig? Ja, för att han är liten? Han behöver närhet? Han vill bli kramad till sömns? Hans trygghet är jag och A? Inget ont om era barn som somnar själva men den frågan kändes så skuldbeläggande. Jag har inga intentioner att försöka lära honom somna själv. Alltid tänkt att man lägger sina barn till dom blir typ 10 år? För vissa går det säkert svinenkelt att få kids att somna själva i egen säng direkt men jag vet också andra som använder fem minuters metoden och där går min gräns. Nu inser jag att jag hoppar på en hel föräldrarhop men skiter faktiskt i det. Tycker den grejen är HELT sjuk. Att lämna ett litet barn skrikandes när det enda den behöver och skriker efter är närhet är sånt övertramp. Vissa gör det ju med små bebisar också. Alltså, wtf, tänker man inte att ett litet barn, en bebis är beroende av trygghet och närhet från ens föräldrars kroppar? Nej då lämnar man bebisen i ett mörkt rum själv, för vad? För man inte orkar med läggningar? Jag hade visst så starka åsikter om detta heeee heeee, hjälp nu kommer mammamaffian.. Om Florens skulle visa att han ville testa somna själv skulle han mer än gärna få det, och som sagt jag har inget emot folk vars barn somnar själva, inte alls, det var visst bara den där metoden som jag kände starkt för. Tror inte jag visste det själv förrän det kom i skrift. Jahapp, då har man bloggat om straight from the brain igen. VI HÖRS.
