Spotify spelade Håkan på hög volym i lurarna och ni vet när en låt kommer på och så slungas man tillbaka till en annan tid, plats, ett annat rum. Jag hatar att jag älskar dig kom och plötsligt stod jag inne på toaletten på förra jobbet med missfallet över hela mig. Inte bokstavligen men det kramade åt varje liten spor. Fick svårt att andas och alla ba ”va skönt att du iaf kan bli gravid”. Det var sensommar och solen stod lågt över himlen. Kalla mornar vittnade om hösten som skulle komma. Det var så mörkt inuti. All sorg, all längtan efter barnet som aldrig ville komma. Spelade den om och om igen, lät den gå på repeat även om den gjorde ont. Vem älskade jag så mycket att jag hatade mig. Den som aldrig ville komma I guess. Så kom den nu, i stundande vår och med ett nytt slags mörker. Förlossningsdepression säger dom som kan. Det är inte samma sorg eller djup nu, en mild känsla ”bara”.Men så började han sjunga och solen la sig över mig och då kom den, den få förunnade känslan av lycka . Visste knappt vad jag kände. Tittade ner på Donna i vagnen, mössan på sniskan och nappen halvt hängades utanför. Du måste finnas min ängel tänkte jag. Ett rus spirade inom mig och plötsligt kände jag hopp. Allt ska bli bra, allt kommer bli bra. 💛
