Det går sakta framåt. Många dagar är helt okej, få dagar är riktigt bra och en del är ganska mörka. Det är så knäppt att leva i ett tillstånd där man vaknar och inte vet hur man ska må? Det har inte drabbat mig såhär innan och jag är ju inte direkt en -stabil- person vanligtvis. Ibland svajar det på några timmar. Är otroligt känslig för trötthet, det får mig omkull direkt, tur att Donna gillar att sova. Tack för det söta lilla dotter.Märker att jag blir glad när det trillar in jobb, när jag får maila (haha) och boka grejer, när nån tar Florens ett par timmar så det blir lite paus, det är ju inte rimligt att jobba fullt och ha två barn hemma? Försöker sätta fokus på ljuset, på att vi ens KAN ha Florens hemma, att vi får mycket tid ihop men det är svårt. Jag lägger Florens varje kväll och det ger mig mycket. Min stora kille är så sjukt rolig nu. Hans frågor gör mig mjuk. När jag var på mammasamtal igår fick jag skatta mitt mående och det blev ju inte toppenutfall av det. Har en otrolig bvc-person som sa rakt ut "Frida du behöver träffa vänner". Vi är så isolerade pga rädsla för alla sjukdomar men hon liksom bröt ner det lite. Barn blev sjuka även innan pandemin. Omicronen känns oundviklig och nu börjar RS dala så jag kanske ska det, träffa en kompis, till och med inne, vuxna känner ju om de är på g att bli sjuka? Jag är liksom inte livsduglig utan det sociala, jag saknar mig själv i sammanhang med andra. Var typ pirrig inför mötet på bvc för det är en mänsklig kontakt som inte är min familj :////Vad knäppt att det blev såhär tänker jag. Att starten blev så tuff och att jag känner mig ledsen över det. Donna är så jävla söt nu när hon är mer bebis än späd. Hon ler och sprattar och låter och stirrar på saker som om det är det häftigaste hon sett. Florens klappar på hennes fötter och säger att hon är söt tusen gånger om dagen. <3
