Anders tvingar mig att gå en egen promenad varje dag. Första gången gick jag fem minuter, är nu uppe i 25. Jag lyssnar på poddar och tänker på ingenting. Orkar inte ens prata i telefon med folk. Jag tänker att jag ska vara ärlig med er i den här konstiga första tiden och för mig är den svår. Jag märker det främst på att jag inte vill ha kontakt med folk. Sätter luren på flygplansläge, svarar inte på sms etc. Precis Frida culture när det är tungt. Vaknade dock idag med lite mer sömn i kroppen. Fick två timmar sammanshängande för första gången på 10 dagar. Är så sömndepreverad att det inte är klokt. Donna vill ligga på mig nätterna igenom och äta hela tiden. Det är ju ingen överraskning att dom äter jämt i början men hon äter alltså 6h i sträck. Mina bröst är såriga nu. Baddar och duttar och gråter och ångrar allt. Sen tittar jag på henne och så gäspar hon och hennes mun är så perfekt och liten och hela mitt väsen måste skydda den här lilla personen vad än det tar. Hon är så söt, ovanligt söt är hon. Små små veck i hennes nacke och tår som är millimetersmå. Donna, jag håller ut. Väntar ut. Tiden är ur led precis nu och jag kämpar verkligen. Längtar till när du kan ligga själv en liten sekund och till mina bröst läkt. Då jävlar. Min lilla dotter. Det är du och jag. 💛
