3 Februari 2021 Min mage. Två stora födelsemärken med vita ringar runt. Mitt första komplex kanske. Hatade dem intensivt och önskade att min mage var platt och utan märken. En kille på stranden frågade en gång om märkena var mina bröst. Då grät jag till mamma och bokade tid för bortlasring. När tiden väl var inte vågade jag inte. Så läskigt att behöva skära bort en lite bit av huden. Badade i shorts och tisha istället, för jag skulle ändå snart bli tonåring och tjockast i världen och ingen fick se mig. Om jag visste då. Att man skulle behöva skära ut ett barn ur magen och ett ärr skulle löpa 10 cm fritt under troskanten. Vad hade jag tänkt då. Min mage, med födelsemärken och kejsarsnittärr. Acceptera har jag gjort, att den inte är helt len och platt. Men den är min. Nu tittar jag ner på den och ser tre stycken omplåstringar till, en på höger sida, en på vänster och en precis under naveln. Tre stycken sår som ska bli tre stycken ärr till. Min mage. Som varit med om så mycket och som ännu en gång kommer förändras. Nu finns inte bara ärren på magen utan den är också tom, mer tom än innan. Äggledaren fick dom ta bort, den var skadad sa dom. Vad tur att du kom in när du gjorde sa dom. Jag har ringt och velat komma in med smärtor i tre dagar svarade jag med skakig röst. Undrar om den kommer se plottrig ut. Som en stökig tavla eller om ärren smälter in med min ljusa hud. Jag ska försöka acceptera den. För den är min och den klarade sig. Fylld av blod i buken och smärtor så överlevde den och jag. Jag överlevde. Det gör mig stark, det gör mig skör. Men hälften minns jag knappt, mina böjda steg fasthållandes i väggen på sös, måste fram innan jag dör. Det måste skapa ett band. Min mage. Du har fått stå ut. Du ser inte ut som alla andra men vi klarar oss. Nu ligger vi i soffan. Magen är spänd men mest har jag träningsvärk i käken och bröstkorgen för jag skakade så dant när jag skulle sövas. Jag var rädd. Rädd för att dö ifrån Florens så käken låste sig och bröstkorgen hoppade upp och ner. Att vara kvinna. Vad betyder något mer? I februari fick jag ett utomkvedshavandeskap och hade sökt vård genom 1177 och gynakuten tre gånger under tre dagar innan jag åkte in. Jag hade även blivit undersökt av en manlig gynekolog som extremt oförsiktigt förde upp ultraljudsstaven in i mig. När jag sa aj svarade han ”det gör ont”. När jag tittar på bilder av mig själv dagarna innan operationen är jag gulvit i ansiktet. Jag sörjer inte barnet som inte blev, inte alls faktiskt, men jag sörjer kvinnovården, min kropp och de smärtorna. Jag sörjer de som också blir avvisade att komma in. Inget av det är okej. Glöm inte det, glöm inte att lyssna inåt. Jag önskar att jag hade lyssnat inåt och åkt in innan jag nästan kollapsade i korridoren på SÖS. Lyssna på dig❤️
