Innan Donna kom hade jag så himla höga tankar om mig själv och min energi. Jag har en väldigt hög grundenergi. Sällan trött och går liksom igång på nya saker. Blir låg och trött när jag inte har mycket att göra. Sen jag blev min egen har detta verkligen fått utlopp. Innan när jag var anställd letade jag alltid nya saker att göra för att liksom "få tyst" på hjärnan. Jag kunde ligga i timmar på kvällarna och tänka på saker jag ville göra, borde göra, skulle rensa eller vad jag ville boka upp. Jag tycker det är en av mina bästa egenskaper, jag är en ja-sägare och ser sällan problem med saker. Att jag har Anders som man är nog key för att detta inte ska balla ur ibland. Han har en förmåga att liksom ta ner mig på jorden (obs han hämmar mig inte, det får ingen tro) men också lyfta mig när jag behöver. Tack vare honom som jag vågade säga upp mig till exempel <3. Det susar ofta i huvudet på mig och jag startar upp grejer. Vissa, okej ganska många fullföljs inte pga jag tröttnar men andra blir ju verkligen av. Men jag tycker om att rusa in saker och inte tänka för mycket. Så när jag skulle få mitt andra barn tänkte jag att det inte skulle vara några problem alls att jobba de första fyra månaderna med henne med. Jag behöver ju inte så mycket sömn eller tycker inte det är jobbigt att ta med henne på saker. Så kom hon. Med en två dygn underbar men lång förlossning och jag var hög första dygnet. Skrek, jag är så lycklig när de plockade ut henne. Men sen började det kännas fel i kroppen. Likblek, ledsen och febrig fick jag läggas in på sjukhus för en stor infektion som börjat sippra i kroppen. En vecka ofrivilligt utan Florens och med en sänka som sköt i höjden blev jag helt traumatiserad. Livrädd för att dö. Tillfrisknadet tog lång tid och efter det blev jag inte glad igen. En hinna av depp och förlamande trötthet låg över mig samtidigt som alla projekt jag sagt ja till behövde mig. Renovera en lokal, skriva på bok, göra samarbeten, blogga och samtidigt ha en bebis, ett barn, en man och allt annat. Min energi som varit så hög var lägre än nånsin. Men jag kan ju inte bara ge upp. Istället körde jag på, blundade och tänkte att - i morrn är allt bättre. Jag är inte riktigt redo att skriva om diagnosen jag sedan fick, förlossningsdepression för den är fortfarande närvarande om än mindre nu men jag vill blir klar. Sen ska jag prata om det. Det blev inte bättre men jobbet var tvunget att göras. Man är ju en duktig flicka. Så dumt. Hade jag inte varit deppad och sjuk hade nog detta gått precis som jag planerat men det har varit tufft alltså. Idag är min tredje dag utan att vara mammaledig och jag känner mig så tacksam, ödmjuk och glad att vi valde att göra såhär. Bara på de har tre dagarna har jag kommit till insikt med att jag from nu behöver dedikerad arbetstid. I mitt yrke (ja jag vet att många andra yrkesgrupper har det tuffare och arbetar mer) så jobbar man lite jämt. Men dessa dagar har jag stängt ner helt när jag kommit hem och det känns så väldigt skönt. Mailen behöver inte besvaras direkt eller på kvällen. Nu när jag kommer hem är jag ledig och kan foka helt på mina barn. Vågar inte ropa hej, men det känns lite, lite bättre redan. Tack för den här platsen också, ni är så kloka och med mig i allt. Tycker verkligen om det.
