Vecka 4 Hade gamla ägglossningstest från 2017 hemma, fick en feeling så tog ett nu på kvällen. Minns att det kan indikera att man är preggo? Det blev glad gubbe. Det är nåt i mig som säger att jag är preggo igen men får se i morrn bitti. Ska fota ett samarbete ute i skogen, vill hinna ta test innan. .... Ok, det var absolut positivt. Alltså va. Så tidigt men SÅ mycket symtom. Mår illa, är trött. Testade för tidigt för nu är allt så långt kvar. ….. Tog inte länge innan blodet kom denna gång heller. Pallar inte en gång till. Hur ska liksom kroppen mäkta med? Känns som jag precis checkat ut från sös och operation. Känner mig mentalt stark på nåt sjukt sätt men vill typ krama min egna kropp. Jag vill inte behöva sövas igen, skrapas igen och bli så jävla trött igen. Framförallt vill jag inte gå in i att bli den barnlösa personen igen. Vägrar det. Om det inte går vägen nu är det absolut läge och fundera kring om jag ens vill det här ordentligt. Snark. Vecka fem Mår så illa, kräktes idag. Första spyan. Är rädd att nåt är fel såklart pga blodet men jag kommer göra något jag inte brukar vara så bra på. Jag måste tro, det är inte i min karaktär att vila i nåt lugn men det måste bli så nu. Har bokat tidigt UL. …… Alla symtom borta. Som att kroppen säger till att det är över. Är inte jätteledsen men less. Varför ska kroppen spela en såna spratt hela tiden? Vecka 6 Den lever i magen!!! Anna följde med mig på ultraljud och jag var så nervös att jag såg i kors. Fick lägga mig på britsen och hon som gjorde var så jävla gullig, på en sek sa hon ”här är ett levande foster” och så såg vi hjärtat picka. Hon gjorde det på magen, så tidigt det trodde jag inte gick. Har sån skräck för att gå på toa. Vecka 8 Illamåendet är förlamande. Hur kunde jag tacka nej till medicin sist och spy 40 veckor? Lergiganen hjälper mig hantera i alla fall vissa stunder, tar en comp på morgonen och en vanlig vid 18. Hade glömt hur fruktansvärt det är att må illa hela tiden. Nej men kan man förstå detta när man inte upplevt en magsjuka som aldrig slutar? Vara konstant åksjuk, kräkas eller behöva ligga ner. Jag hoppas att den här gången ska vara annorlunda och att jag ska börja må bra vecka 13. Tänk om det blir så! Vad overkligt. Var på Frantzén och åt avsmakningsmeny, det var ... problematiskt. Så många konsistenser. Vecka 9 Fortfarande så jävla illmående. Det är knappt så jag fungerar. Jag ligger ner på kvällarna och andas tungt. Spydde på gatan innan träningen. Har börjat hos en PT. Förra gången vågade jag inte ens gå i trappor, inte nysa, inte röra mig. Denna gången vill jag hålla mig stark. För min rygg och min egen skull. Efter träningarna är jag helt ickefungerande. Som att all energi är slut. Men det är värt det, jag vill vara stark när jag ska föda en unge. Tänker och undrar när jag kommer kunna äta en grönsak igen. Kanske nästa vecka! Vecka 10 Jag har gått från att vara lugn till fullkomligt paniskt orolig att den är död. För några dagar sen slutade illamåendet vara så ihärdigt och extremt. Så rädd nu. Bokat nytt ultraljud iaf men dagarna är för långa. Tänk att man lever i detta utan att folk vet, brukar tänka att vi är många med hemligheter som går omkring med oro. Jag har tagit 8 gravtest. Vecka 11 Usch ganska mycket ångest har jag haft. Gjorde ett ultraljud och den vinkade. Grin. Mår väldigt upp och ner. Men over all känner jag mig så reducerad som om jag är typ 70% av mig själv. Aldrig känt så förut. Konstant lite huvudvärk, massa dovt illamående och så jävla seg. Saknar mig själv och min pepp. Det är som att gå i en backe med någon som hela tiden drar en lite bakåt. Kommer jag bli pigg igen, det undrar jag verkligen. Vecka 12 Nu får jag knappt igen en enda bralla. Det är ingen gravidmage men alla baguetter i guess. Så jävla äcklad av allt också. Hur kan folk äta korvbröd? Värsta jag kan tänka mig. Jag börjar så, så tar vi resten av veckorna en annan gång! Är det kul o läsa? Hej!
