Jag har läst Den högsta kasten av Carina Rydberg som kom ut 1997 och blev skandalomsusad. I DN 1997 skriver Jesus Alcála om Rolf som Carina i del två av boken blir kär i, "läsaren manas, hetsas, piskas till förakt för denne enligt Rydberg försupna, opålitliga och småkriminella brännvinsadvokat. Som ett alltigenom värdelöst kryp framställs han". Känslan när jag gick in i boken var att den skulle vara full of juice. Jag vet inte om det beror på snabba intryck, cancelkulturen eller viljan för många (inkl mig) att dela sina liv för andra öppet på www som gör att jag knappt känner något. Lite besvikelse kanske, över the juice alltså. Boken är uppdelad i två delar där Carina i första delen besöker Indien, och där träffar en man som utsätter henne för något som sedan förföljer henne genom hela boken, men riktigt vad det är förstår man aldrig. Väl tillbaka i Stockholm hänger hon på PA & co som nästan hela romanen utspelar sig kring. Där träffar hon Rolf som umgås med samma gäng som henne och som hon förälskar sig i. Kvällarna består mest av att Carina sitter i baren med män och hennes förakt för kvinnor lyser starkt. Kanske kan man tolka det som självhat, för det finns det mycket av i boken. Boken fick mycket kritik när den kom just för att hon skriver öppet om folk och inte fingerar namnen på de hon porträtterar men jag kan inte förstå det. Hon hänger ju nästan enbart ut sig själv. Hur hon försöker passa in, hur hon läser in Roffes minsta vinkningar som kanske är till henne, eller hur hon aldrig tycker hon är värd något. Det är sorgligt, långdraget och desperat. I över 400 sidor träffar vi Carina som aldrig tycks ändras eller utvecklas. Kanske är det så när man är ung och framgångsrik, att man söker förändring hos andra men aldrig hos sig själv? Kanske vågar hon inte förändras för då måste hon också besöka de platser i henne som byggde självhatet. Boken är läsvärd ändå, den går snabbt att ta sig igenom och är ett fotografi från 1997 som var intressant att se.
