Jag har läst Joan Dideons bok Ett år av magiskt tänkande. Boken skildrar det första året efter hennes man hastigt går bort och hennes dotter är svårt sjuk. Under den tiden så får vi följa Joan genom anteckningar där hon beskriver sorgen och vardagen som kom. Det är en osorglig, sorglig bok. Inga utbroderade metaforer kring sorg utan mer rationella och sanna reflektioner kring hur sorgen kan bete sig utan att man själv har kontroll. Skriven nästan som ett reportage ibland. Typ som en rapport av allt det hemska. Ett imponerande sätt att beskriva det kaos som pågår, kanske en täckmantel med den journalistiska tonen och den rakt påiga stilen för allt annat gör för ont? Verkligen reds anmärkning för vad vet jag. Den är inte bara straight on utan det finns hela tiden ”ett magiskt tänkande” att om hon bara gör si eller så, så kan hon förändra det oundvikliga. Det har tagit mig nästan hela sommaren att läsa den trots att den bara är runt 250 sidor. Jag vet inte riktigt varför. Jag rekommenderar den i alla fall.
