Jag har läst Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig av Kerstin Thorwall. En bok med kortare prosatexter där Kerstin delar och utforskar ämnen som åtrå, desperation, förälskelse, ensamhet och längtan men framförallt minnena av män som figurerat i hennes liv. Boken slits mellan svartsjuka och mörker till kärlek och saknad. Vi ser tillbaka på hennes älskare och hur de fick henne att känna, både kroppsligt och psykiskt. Det är en bok om förmodad kärlek men främst om desperation. Det är en bok om kvinnlig sexualitet där tonen är frispråkig och rå. Jag läser den i ett svep. Hon är galen tänker jag många gånger under läsandet. Hur kan man bli så desperat? Varför lägger hon inte bara ner? Varför söker hon inte hjälp? Men trots att jag tycker det finns en galenskap i henne så förstår jag också desperationen. Vad gör man inte när man blivit besatt och visst kan man bli besatt av någons kropp och vad den gör med en men förväxla det med kärlek. Jag älskade verkligen den här boken och önskar att jag hade den kvar att läsa.
