Jag är frälst. Frälst av Karl Ove. Karl Ove min morgonstjärna! Har ni läst Knausgård nåt? Efter den fruktansvärda upplevelsen som ni kan läsa om här så tänkte jag vänta med en ny tegelsten men något lockade mig och jag började med boken jag aldrig sedan ville skulle ta slut. Det är något med vardagsbeskrivningarna som Karl Ove gör. Ganska ofta när jag läser kan jag tycka att metaforerna blir lite väl mycket. Ta Jävla Karlar tex som jag tyckte jättemycket om verkligen men där det var sjätte rad var en väl uttänkt metafor. Egentligen är det ett dåligt exempel för jag tyckte verkligen om Jävla Karlar men det är väl skillnaden mellan de två som är så stor. Två ändar av pennan kanske. Morgonstjärnan följer flera personer när de plötsligt ser en stor stjärna uppenbara sig på himlen. Den första skälvande stunden när de undrar vad som försiggår till när stjärnan blir en del av vardagen. Någon skrev "Den handlar om det stora dramat sett genom livets begränsade lins" och jag håller verkligen med men istället för det stora dramat skulle jag skrivit. "Den handlar om livet sett genom livets stora lins". Det är de små betraktelserna som hänför mig. Nu har jag köpt alla delar i serien och har svårt att ta upp en bok av en annan författare även om Hyper ligger framför mig i detta nu.
