Jag har läst Om uträkning av omfång av Solvej Balle. En roman om Tara Selter som vaknar upp och varje dag är 18e november. Vi får följa henne genom ett år av den 18e november där ingenting förändras. Förutom hon då. Vad gör det med en människa att återuppleva samma dag och om och om igen? (det tycker jag inte riktigt vi får svar på). Vissa dagar berättar hon för människor, specifikt sin man Tomas om vad hon upplever och han tror henne. Men så vaknar de igen till den 18e november och Tara är den enda som är medveten om samma dags upprepning. Ibland när jag inte faller för en välrecenserad bok tänker jag att det beror på att jag för ointelligent för att förstå. Och lite så är det här. Nordiska rådet prisade boken med litteraturpris när den kom och av det förstår jag mycket lite. Den är seg. Behöver inte vara fel men jag harvar på för att inte skumma. Det måste ske mer med en människa när hon är fast i en tid som ingen annan är medveten om upprepar sig. Ingen panik, knappt någon ångest. Hade man inte fått panik? Testa råna en bank? Göra något som inte hör till vardagen. Det kanske är segheten som får mig att backa och känna så lite. Inget händer mer än att 18 november upprepas igen och igen och det kanske är precis vad Solvej vill. Kika under kategorin Bok för att läsa fler hobbyrecensioner. Ps, två dagar senare nu sen jag skrev och plötsligt kommer jag på mig själv att sakna den?
