Jag har läst Sex in the city av Caroline Ringskog Ferrada Noli. En novellsamling om ett gäng människor som lever I LIVET, om kärlek, besatthet, sorg och smärta. Caroline har ett sätt att skriva som tilltalar mig. Jag glömmer aldrig när jag stod inne på en tågtoalett och grät påväg hem från Växjö 2019 med en liten bebis där hemma och läste Rich Boy. Hur hon beskrev en scen när ett barn ramlat ut från fönstret, det är bland det starkaste jag läst. Jag kunde inte läsa klart då. Var för nybliven mamma. Det är så direkt hennes språk, utan krusiduller, utan metaforer, inget Andrev Walden. Sex in the city är jag. Den är alla kvinnor som levt, som lever i livet. Den ställer oss frågor utan att ställa själva frågan. Ska vi leva såhär. Kan man behandlas såhär. Är det moraliskt okej att låta någon vaxa ens fitta. Och när varje novell tar slut sliter jag mitt hår för jag vill ha mer. Jag läste upp ett stycke ur boken i podden om Ruben. En kille vi alla känner. Han som älskar alla kvinnor lika mycket och lika lite, ni vet vem han är. Hur ska man säga. Caroline är inne i min hjärna och plockar, så känns det. Läs den verkligen. Jag kommer nämligen göra det igen.
