Jag har läst Systrarna Blue av Coco Mellors. En roman om fyra systrar varav tre försöker hantera sorgen efter den fjärde systerns bortgång. Uppväxta i New York tillsammans men med tiden har de glidit isär och befinner sig nu på olika platser runt om i världen. Efter den fjärde systern Nickys bortgång och ett år av försök att -inte- hantera sorgen genom droger, flykt och annat så återförenas de i New York och konfronteras med barndomen, gamla konflikter och skuld. Boken utforskar sorg, beroendeproblematik, syskonskap och familjens band. Intressant i boken och något som jag ofta gillar när jag läser är att vi är på samma platser hela tiden och med det menar jag att man inte skriver för "stort" och brett. För att lära känna karaktärerna måste vi ner på nittygritty-nivå med vissa saker men vi behöver kanske inte den breda bilden, den skapar vi oss själva. Det måste ju bara alla författares dröm? Jag gillar den, gillar Cocos språk och hur hon får mig att lära känna Avery, Bonnie, Lucky och Nicky, men det är inte en bok som kommer ligga kvar länge. Det är en solstolsbok. Och det är inte fel! Ofta i dessa typer av böcker så blir slutet en besvikelse hos mig. Kanske för att det nätt och jämt känns som en enkel väg ut, men hur skulle det inte göra det? Det kanske ligger hos mig dock. Läsvärd: JA.
