Jag har läst Ultravåld av Tone Schunnesson. En roman om en infernaliskt dysfunktionell familj som består av lillasyster Eddie, storebror Jarl, mamma Monica och pappa Carl-Fredrik. Det är en bok om trauma, lojalitet, våld, utsatthet. En familjekonstellation som behöver hjälp minst sagt. Det är slutet på 1990-talet och boken utspelar sig i ett rätt slitet, nedgånget slott i Skåne. Den arga, oberäkneliga Carl-Fredrik går en dag ut genom dörren och kommer inte tillbaka. Det får Monica att tappa greppet om verkligheten och hennes försummelse av barnen eskalerar totalt. Med åren utvecklar Monica en spiritualitet och när döden en dag börjar spöka förändras allt. Jag vill knappt skriva mer om handlingen, för jag vill att ni ska läsa den. Tone har ett sätt att skriva som gör att orden rinner längs sidorna. Båda hennes böcker, Tripprapporter och Dagarna, dagarna, dagarna är favoriter i bokhyllan. MEN detta är en level upp. Jag fick Knausgårdskänslor av denna. Den är Tone-rapp i texten men den är mer djup, mindre förklarande. Det är en 10/10 bok. Jag fick hålla i mig för att inte läsa hela tiden för jag ville inte att den skulle ta slut. Tones sätt att beskriva karaktärerna går så sömlöst att jag inte förstår hur jag plötsligt befinner mig inne i Jarls sjuka hjärna eller känner äcklet som Eddie känner av sig själv. Min favoritsak när jag läser som jag alltid återkommer till är att inte bli skriven på näsan. Den här boken så fruktansvärt bra. Den är så knäpp, så sjuk, så spännande och rolig. Den är tragisk, skev och helt magisk.
