Oj vad debatten kring Julia Dufvenius och Christopher Wollters bok - Välkommen till vårt äktenskap, kuken har gått varm. Även jag har hafsat upp stories och skjutit ner den (ångrar det pga hade inte lyssnat klart). Nu när jag har lyssnat klart på den har jag dock en annan åsikt än min första som var - kom inte med ditt jävla beroende och ta plats, mjä, mjä, mjä. Eller hm, det är inte helt sant för en del i mig känner fortfarande jaha ännu en man med missbruk får ta plats. För det gör dom ju. Alltid förlåtna tillslut. Stoiska hjältar som inser vad de försakat talar ut och så krattas marken framför dom igen. I första delen av boken innan allt uppdagas upplever jag att hon hatar honom. Hon befinner sig så många år på en plats där hon inte är nöjd. Han tar inte hand om barnen, han är inte mentalt där, han försvinner bort, går ut för mycket och är uppe i sig själv. Hon känns genuint olycklig och visst blir så frågan, varför lämnar hon inte? Problemet som också gör att jag känner så starkt att hon inte tycker om honom i första delen hänger med genom hela boken. Den handlar nämligen enbart om det. Hundratals sidor om just detta missbruk, det finns inget positivt att greppa tag i. Kanske vill de inte dela andra delar av livet men för att den skulle bli mer läsvärd och inte bara upprepande hade det behövts. Hur många sidor av hennes oro och hans lögner orkar man läsa. Det blir helt enkelt för intimt för mig. Och tråkigt. Min gissning är att denna bok ska läsas av (och hjälpa människor som har råd att ta hjälp) människor som levt med eller har/haft samma problematik men det är i sig inte en självhjälpsbok. Därmed hade den för behövt andra bottnar för att hålla. I den andra delen av boken ser jag något annat. Ett par som lär känna varandra och sig själva genom mycket terapi, tolvstegsprogram och rå ärlighet. Många som dissat den här boken vid fotanklarna tror jag egentligen har dissat missbruket som missbruksform. Sexmissbruk existerar inte, det är enbart till för promiskuösa människor som inte kan hålla kuken i brallan. Det är väl enbart ointelligent att tro att det inte existerar? Jag har befunnit mig i periferin av det hos en vän och det är ett oerhört mörker. Vad är det då som skaver? Det blir poserande i den maktposition de sitter på. Två personer med otroligt kulturellt kapital och med mycket att falla tillbaka på både arbetsmässigt och socialt. Inte kommer de gå roll-lösa efter detta. Skulle Olle skriva en bok om att han satt på 80 plus tjejer under x antal år få behålla sitt 9-5 jobb? Eller skulle hans fru våga stå rakryggad bakom sin man inför sina kollegor på -insert valfri ickekulturell arbetsplats- någonstans i en småstad. Det är som det mesta, en klassfråga. Jag tycker inte det är fel att dela historier om missbruk vill jag bara klargöra och det är jättefint om de som familj står enade och nu hela. Jag tror dock att om min mamma och pappa som inte kommer från överklassen och kultureliten hade skrivit denna bok hade jag innerst inne känt en ganska så skavig pliktskyldighet att stå pall. Sen kan man ju hävda att boken som form är vad den är pga den är sann men jag tycker inte den bokmässigt håller heller. Men det går ju att vrida och vända på allt, ska inte kultureliten få genomgå kriser och trauman? Jo, givetvis men jag saknar ändå analysen kring det. Ja, ja, hoppas den kan hjälpa någon och att dom fortsätter må bra. Det önskar man ju ändå alla. HAJ
