Jag har läst del två i serien Morgonstjärnan och det har tagit sin tid så att säga. Jag är smått besatt av Knausgård, pratar om honom i senaste podden tex och hur kanske förändrat mig i grunden. Han har ett sätt att skriva och även prata kring livet. Har ni hört honom i Söndagsintervjun? Den knockade mig. Specifikt en mening som han sa kring föräldrarskapet "det att bli far för första gången var väldigt konfliktfyllt på ett sätt jag inte hade räknat med och jag tror att det kanske var att jag fortsatt var son". Det slog an i mig. För jag har känt något liknande men inte kunnat sätta ord på det. Den överväldigande känslan det var att plötsligt bli mamma. Side track sorry. Morgonstjärnan del ett var bland det bästa jag läst. Har aldrig läst någon beskriva vardagen så enkelt vilket är helt och hållet omöjligt att göra om man försöker själv. Och att han använder ! ganska ofta. Men Vargarna då. Har fått kämpa mig igenom den stundtals vilket har gjort att den tagit månader att läsa. En del delar har varit Knausgårdiga och otroliga och andra inte alls. Boken börjar 1986 och följer nittonårige Syvert Løyning. En tonåring som söker svar (som i allt som Knaus skriver) och finner sin döda pappas saker som börjar väcka lite frågor. Vad levde papi för liv egentligen och vad är kopplingen till Ryssland/Sovjetunionen?I en annan del parallellt så hänger vi med biologen Alevtina i Ryssland och på något litet vis så sluts dessa samman (ska inte spoila)Som vanligt i Knausgårds böcker så frågar han utan att fråga saker kring livet, döden och vad som finns kvar. Det är filosofi genom hundratals sidor som varvar med simpel vardag. Vad gör honom så fängslande trots att jag inte älskade denna bok som ettan? Kanske får jag svar på det när jag drar igång med Det tredje riket. Eller så är det precis såhär det ska vara, att känna att man vet allt samtidigt som man inte vet någonting. Knausgård porträtterar livets stora drama genom en väldigt detaljerad och liten lins som ingen annan gör.
