SURFING! Jag har själv surfat i ca 10 år, började med att jag träffade min kille och hängde med hans gäng på olika resor. Jag älskar att surfa men har väldigt dålig självförtroende och svårt att ta för mig, och som du vet måste man våga ta för sig för att ens få några vågor ibland. Inte helt sällan bland en del douchiga snubbar som suckar högt när man inte lyckas ridea vågen… Min utveckling blir liksom väldigt lidande på grund av dessa känslorna. Har surfat på Torö ca 10 gånger men har börjat böla typ varje gång för att jag blir så ledsen av denna tråkiga attityd från många snubbar, känner mig liksom inte värdig att ta en plats i vattnet. Önskar att jag hade ett gött tjejgäng att surfa med. Hur tänker du kring detta, är det något du känner igen? Åh, fy jag förstår VERKLIGEN dina känslor. Tänk att vi inte ens får ta för oss på havet? Det är orimligt. Torö är ju lite speciellt pga ganska farlig plats att surfa på med tanke på alla stora stenar som sticker fram här och var. Jag har själv (obs är newbie jag med) surfat på platser där jag känt att just nybörjare är direkt farliga. Du vet, de kanske inte tittar sig om innan de släpper brädan, tar av på vilka vågor som helst trots att "reglerna" säger annat. Reglerna finns ju också av säkerhetsskäl. DET ska dock inte hindra din utveckling, ligger du rätt i vattnet och det är din våg ska du skita i om du ramlar eller inte reser dig upp. Hajar att det är svårt att liksom äga det, men du måste! DU har lika stor rätt att vara där som alla långhåriga "jag har bott i costa rica-snubbar". Förresten, gå med i facebookgruppen Surfbrudar Stockholm! Den är superhärlig och många samåker ut till Torö tex. Här är jag i Puerto Rico och Rincon. Åh, jag och Emelie bakom mig har precis haft en otrolig session - med otrolig menar jag både tårar och skratt. Det var alldeles tomt i vattnet där vi hade hyrt hus. Overkligt. Ibland kan jag känna hur surfen riktigt saknas i mig. Tack för en go blogg med massa inspiration! Har en fråga som är ganska tråkig men vore intressant med dina reflektioner kring matångest. Själv lider jag något fruktansvärt av kroppsångest, vilket är oerhört ledsamt för jag både älskar att laga och äta mat samt dricka bra vin. Inte så att jag aktivt bantar men är ärligt talat väldigt rädd för att min kroppsfigur ska förändras. Om det intagas lite chips och vin en dag känner jag mig tvungen att kompensera för detta dagen efter (typ genom äta nyttigt och kanske motionera lite extra). Detta är såklart sugigt för det gör det svårt att njuta av mat och vin. Och när jag väl ”unnar mig” (usch för det ordet) får jag ett starkt tvång av att ”passa på lite extra” och äter alltså överdrivet mycket, vilket såklart genererar ny ångest och den onda spiralen leder rakt ner i helvetet… Jag förstår precis. Har varit där själv i många, många år. Man är frisk men ändå så sjuk. Jag tror det du beskriver är känslor de flesta kvinnor bär på, tyvärr. Vi är indoktrinerade i att vi är våra kroppar. Tack för allt patriarkatet! För mig slutade de känslorna när jag verkligen, verkligen bestämde mig för att det var nog. Jag kommer från en ätstörningsproblematik som genomsyrade hela högstadiet och längre fram också i skov. Men när jag blev frisk från den så satt ångesten där, precis som du beskriver. Tillslut fick jag nog, jag orkade liksom inte lägga vikt på min kropp längre när jag började se längre fram i horisonten, det kan låta så banalt men jag tänkte på allt jag vill kämpa för - jämställdhet, kroppsångest med mera och då fick inte längre min egna kropp ta upp de tankarna. Det får inte plats i hjärnan för hur ska jag orka säga ifrån till gubbe 1 och gubbe 2 på jobbet när jag är upptagen med att tänka på delicatobollen jag åt igår. Jag bortprioriterade det helt enkelt. Enkelt var det inte dock. Jag slutade kommentera min kropp, slutade bekräfta när andra kommenterade sina kroppar. Det är inte så att jag går omkring och älskar min kropp idag men jag försöker se den som mitt skal, mitt färdmedel, den är ju inte jag. Jag är däri. Hoppas verkligen samma för dig. <3 Min man i Ölands skogar. Hej Frida och tack för en superfin blogg! Jag undrar om du har tips på maträtter när man dejtar någon ny och vill bjuda på god mat men samtidigt verka avslappnad? Gärna fler inlägg om viner också! Åh sånt mys. Jag har absolut tips till dig. Klassikern pasta med tomatsås är kanske den sexigaste rätten there is? Garanterat ligg om man vill det. Annars tycker jag verkligen att plockmaten är otrolig för dejt. Dels kan man plocka och fixa med maten när dejten kommit på ett helt naturligt sätt, funkar både med att be om lite assistans och inte. Koka ett par kronärtskockor, köp en god burrata och dressa med olivolja och jalapenos, skär upp ett segt surdegsbröd och gör en kräm på feta, soltorkad tomat och creme fraiche. Så jävla gott. Sen köper du lite oliver, en god chevrette och lite macronmandlar. Annars tycker jag verkligen att pizza är en bra dejträtt. Så mysigt att äta med händerna också, lite relaxing.
