Det var fan pissvårt i skolan. Inte de ämnena som jag tyckte var roliga, de aceade jag men allt annat. Har alltid läst texter från mitten och upp sen ner. Om det är olika typsnitt eller storlek då har den ”rutan” som är intressantast lästs först, alltid läst böcker genom att bara titta på en sida. Tagit med mig det viktigaste men kanske inte alla detaljer. Mamma berättar att jag hade kort attention span. Max 30 minuter. Sen vidare. Men jag var social och rolig. Jag har väldigt, väldigt mycket energi men en stor del av den går till att fungera som man ska i ett liv. Jag lägger så mycket tankekraft på vardagen och pusslet och ändå går det inte riktigt ihop. Folk tänker nog att jag är den roliga, färgglada och positiva, så är det ju absolut men det är också att jag krattar så innerligt för mig själv. Det finns liksom ingen direkt reglering i hur energin ska användas vilket gör att jag ofta rejsar som en galning för att sen ligga o stirra ett dygn. Mitt liv har gått ut på att ständigt söka nya kickar. Planer har lagts, bokats och gjorts men har varit i ständig förändring. Ska man flytta nånstans, plugga nåt, boka en resa, skriva en bok. Jag kan bara fokusera när JAG känner mig pepp. Annars rinner det ut i sanden. För när jag inte är det kan timmar gå ut på att bara sitta och glo med en tanke på att jag BORDE något men inget görs. Det handlar om dopaminet, jag har för lite. Det utsöndras inte som det ska och därför måste jag leta efter det. Mitt dopamin är lågt och jag har letat efter det hela mitt liv. För kvinnor märks det inte lika mycket, lika lätt. Vi är oftast inte lika utåtagerande som pojkar och män. Vi är inåtagerande. Ångest, ätstörningar, självskadebeteende, svårigheter med relationer etc. Sen pang bom i vuxen ålder blir vi utbrända. Och skammen. Självhatet. Viljan att bara ORKA lära sig mer, ORKA lyssna klart. Den finns ju där men det är inte så enkelt. Läste nåt en gång som löd något i stil med ”världen är fylld av människor som verkar må bra och var tillfreds med att allt står still” jag fattar ingenting av det. Jag fattar inte varför alla inte är lika peppade på det jag är peppad på. Jag fattar inte varför folk inte svarar på mail/sms sekunden de kommer. Jag fattar inte varför folk behöver betänketid på saker som låter roliga. Jag zonar ut lätt, men det märks inte om man inte känner mig. I möten går jag och tar kaffe för att kroppen måste röra på sig, i samtal kan jag tappa tråden ganska fort om det är ointressant. Det är en av de tråkiga egenskaperna. Men det märks inte, jo utredaren såg, gjorde mig medveten om det. Det är väl bland annat det, att jag tappar fokus. Är bra upp till 90%, är faktiskt GRYM på att komma på projekt, starta upp, jag är orädd men så ska saker avslutas och jag kan inte. Det går inte alltid och nu vet jag varför. Men det är inte alltid så, nej om något är tillfredställande kan jag fokusera i timmar. Det har varit en speciell process att vilja krama barnet inom sig och säga att hon inte var dum eller jobbig hon hade en diagnos. Jag kan inte komma ur tankevurpan - hur hade min självkänsla varit idag om jag hade vetat när jag var liten. Alltid skäll i skolan. Jag var så jobbig. Så jobbig. Nej men, jag var SÅ jobbig. Pratade, kunde inte vara still. Rörig. Bänken i skolan rörig. Skåpet rörigt. Väskan rörig. Kan jag vara still idag? Du rör dig konstant sa utredaren men du har hittat manér som gör att det ser naturligt ut. Ingen märker att du aldrig är still. Det stormar inuti för oss kvinnor. Vi misstas för dryga och lata när vi bara försöker få ordning på allt. För den press som vi kvinnor har på oss med eller utan ADHD är inte nådig. Det har blivit en helt annan grej med två barn. Hur fan gör folk som inte har en Anders? Som räddar upp när man glömmer solkräm, stövlar, packa blöjor, napp, sätta på mössa, plocka ur hela diskmaskinen. Tankerusningarna. Jag får inte ihop det. Jag är så jävla slut ibland av att bara få.ihop.det. Det är en kraft också, jag vet, jag vet. Kanske inte hade drivit tre företag om jag inte hade det? Kanske inte hade varit så orädd och socialt bra? Jag kanske hade känt att saker tar emot att göra eller inte varit så bra på att dra igång grejer. Men shit det har varit tufft att alltid känna sig så annorlunda, så jobbig. För det är de jag inser nu, jag har alltid känt mig annorlunda och hur ska jag känna mig nu? Får inte alla adhd nu för tiden säger många och det är kränkande och sårande att höra. Det är ingen fis i rymden att genomgå en utredning och börja en försoning med sig själv. Det är inte en liten grej att få en diagnos som man ska leva med, eller förstå varför man alltid känt sig så annorlunda. Och nej, alla får inte adhd nu för tiden men för många kvinnor har ett halvt liv gått ut på att undra vad i hela friden allt funkar för A L L A utom en själv. Det är en process nu, verkligen en process. Jag har tänk att äsch, det är väl ingen grej, jag är inte förvånad, men nu, ett par månader in så händer det grejer i mig. Bearbetning och försoning pågår. Jag har varit tveksam till att berätta om detta, lite nojig att folk ska se på mig annorlunda, inte vilja jobba med mig. Men jag är ju samma jag. Och skammen, den som alltid legat där, den är dags att sudda ut. Just nu läser jag boken "från duktig flicka till utbränd kvinna" av Lotta Borg Skog och jag vill dela några stycken. Det är just det där med att det aldrig är tyst. Något pågår hela tiden och förmågan att gallra alla tankar är obefintlig. Så jag blickar mot 2023 med en halvny sak att krama om och förstå sig på, även om jag vetat längre än ett par månader. Och vet ni, det är ganska härligt och fint att få lära känna sig själv lite på nytt, med insikter och förståelse kring saker. Att få luta sig mot något för en gångs skull. Vila i att det finns en förklaring till mycket. Hade jag kunnat hade jag tagit mig själv i handen och hoppsastegat in i det nya året, vad fint det ska bli 💛
