Jag vet inte riktigt hur länge jag kan hålla det undan mig att mamma är sjuk. Nästa månad är det ett år sedan jag stod på fyrans buss med ett besked om att det är cancer. Jag var oförmögen att hålla tårarna tillbaka där på bussen. Det rann helt okontrollerat ner för kinderna medan den susade över västerbron. Inklämd mellan barnvagnar, kassar och tonåringar försökte jag kontrollera andningen bara en kort stund till. Jag hade solbrillor som tur var. Skulle på bokklubb. Första träffen med fler jag inte ens kände. Jag fick stanna i ett hörn, på en gata och på en bänk. Gråta bland folk va, helt wild. Jag kunde bara åkt hem men vad hade det gjort för skillnad. Jag har inte gråtit på ett år snart. Gått i korridorerna på KS, blivit påmind om hur jag tog samma steg för arton år sen. Somnar överallt på hårda stolar precis som då. Det är någon skev reaktion alltså. Mamma är så positiv och stark. Det har gjort mig positiv och stark. Är så imponerad av hur hon kan. Inspirerad av hennes otroliga kraft. Min mamma. Hon är husgrunden till mitt stabila bygge. Just nu känns det lite som ett korthus i vinden dock. Men så är väl livet, det stormar och blåser för att sedan mojna. I natt kunde jag inte sova. Klockan blev ett, två, tre men sömnen tog mig inte. Tankarna däremot. De som jag lyckats stänga inne i snart ett år var närvarande. Pickande och påstridiga. Jag ska springa ett lopp på lördag. 1,1 mil i terräng. Det ger mig tystnad har jag märkt. Allt som ger mig tystnad, alltid vara i rörelse. Men så sover man tre timmar och rörelsen känns mil långt bort. Vad gör man då. Gråter?
